De två mest klassiska av dystopier, 1984 och Brave new world, skulle knappast kunna vara mer olika. Den förra beskriver en stat styrd av en statspolis med enda syfte att hålla sig vid makten, den senare en stat där nöjet är det enda målet, på bekostnad av allt annat: fri tankeverksamhet, konst, känslor. Bara sådant som inte leder till oro är tillåtet. Om Orwell låter storebror nogsamt hålla koll på alla detaljer i undersåtarnas liv, så låter Aldous Huxley de stora staterna indoktrinera sina undersåtar så att de mest är intresserade av sex och konsumtion. Vill man kan man se dem som överdrivna skildringar av kommunismen respektive kapitalismens värsta sidor.
Det är inte mycket till handling i Huxleys bok: två personer som fått mer personlighet än som är riktigt nyttigt träffas lite då och då, en av dem åker till ett reservat där en indianstam fortfarande lever utanför civilisationen, med religion, äktenskap och värderingar som liknar dagens. Där hittar han en pojke som fötts av en kvinna från civilisationen, och tar med honom hem. Det hela är mest en struktur att bära idéerna, och detta fungerar hyfsat.
Den stora styrkan är väl att civilisationen inte verkar helt vanvettig: det finns trots allt stora drag av välvilja över den, och om fria val fråntagits människan så är det ändå med vad man ärligt menar är för hennes eget bästa i sikte. Livet i reservatet är knappast bättre: hårt och grymt, med rasism och alkohol, gräl och uppståndelse. Huxley påstår själv i förordet att han till slut skulle velat skapa ett tredje alternativ däremellan, men det vore nog en försämring. Som det är nu lämnas man med frågan om vad som egentligen är bäst: total men okunnig frihet eller upplyst välvillig despoti – och man är glad att det valet inte behöver göras i verkligheten.
