Det skall väl sägas direkt att jag kände mig något tveksam till Richard Dawkins. Dels framstår offentliga ateister som aggressiva med en rent negativ agenda – vilket är svårt att undvika om den åsikt man framför är att något troligen inte finns –, ofta inriktad på symbolfrågor (frågan är vem som var småaktigast, Humanisternas försök att ifrågasätta korset i den svenska flaggan eller den kristne företagare som satte en kristen symbol på de dosor för trafikljus han tillverkade – båda lika oförstående inför vad som gör en symbol meningsfull), dels är det ju rent allmänt något suspekt med en person som kan kalla något för »The Richard Dawkins Foundation for Reason and Science«. Det var därför med viss misstänksamhet jag till slut började läsa The God Delusion, och förväntade mig något betydligt mer ilsket och oresonligt än vad det visade sig vara.
Och visst, Dawkins ogillar i princip all religion (men man undrar vad han skulle säga om Svenska kyrkan?), och han meddelar kategoriskt att allt i Bibeln är fiktion. Man får väl dock betänka att den engelskspråkiga världen domineras av ett land där retoriken ibland kan verka hämtad från trettioåriga krigets dagar, och där religion faktiskt är en aktiv part i utformandet av politiken.
Så, boken kanske inte är direkt utformad för detta lilla hörn av världen, men det gör inte att inte en sekulariserad, otroende lutheran inte kan ha nytta av den: stycket om vad ateism faktiskt är, och vilka former av tro som finns, fick i alla fall mig att bättre kunna definiera min ståndpunkt, och inse att den liknar vad Dawkins säger sig stå för: nästan helt säker på att det inte finns någon i världen ingripande gud, och agnostisk inför tanken på en enbart skapande gud – liksom för övrigt inför Lee Smolins teorier om muterande universa, vilka Dawkins gillar (som en bisak kan nämnas att han inte riktigt tycks greppa varför den antropiska principen kan vara så motbjudande för en fysiker: den är OK att anropa för en biolog som vill förklara livets uppkomst på någon planet trots långa odds, men fysiker har inte samma självklara förmåga att slösa med dödfödda universa. Dawkins verkar gilla den för att den påminner om biologi).
Annat bra: Dawkins klargör exakt varför de olika försöken att tvinga på oss religion som varande av olika skäl önskvärt är felaktiga (förutom att man klart kan demonstrera att moralen inte kan härledas från heliga skrifter återstår ju frågan vilka skrifter man om man ville ändra på det i så fall skulle välja), inklusive det skäl jag håller högst: att anlägga ett visst beteende enbart på grund av dekret är inte moral, det är disciplin. När den moral som sedan blir resultatet innebär ett förakt för andra till den gräns att de ses som lovliga att döda så kan man undra exakt vad som är så lovvärt.
Å andra sidan: Dawkins är så upptagen med frågan om religion att det ibland framstår som han ignorerar andra, mycket närliggande frågor. Visst är blind tro farlig, men inte bara religiös sådan. De senaste hundra åren har sett mycket lidande grundat i religion (Hitlers antisemitism hade ju åtminstone fått riklig näring av den kristna tron på judarna som Jesus mördare), men även uttalat ateistiska trossystem som kommunismen har orsakat elände. Med tanke på att Dawkins diskuterar Stalin och Hitler (mestadels för att frisvära ateismen från deras brott), så borde han kunnat säga något om den sorts dogmatism som den förre stod för, bara för att visa på att det inte är religion i sig, utan allmän dogmatism som är problemet? religion är bara den mest accepterade varianten.
Nåväl, detta är ett mindre problem. I stort är boken väl argumenterad och tydlig (även om vissa stycken tycks för långa eller malplacerade), respektlös inför religion och de värsta galningar som säger sig kämpa för den, men inte den diatrib jag väntade mig.
