Fredrik Lindströms andra bok om språk, Jordens smartaste ord, är betydligt mer eklektisk än föregångaren: där denna var ett upprop för mer språklig frihet är detta snarare ett strövtåg mellan olika saker som intresserar författaren: fula ord, namn, vad som egentligen är ett ord och språkets uppkomst. Roande, varierat, lättsamt. Inte något man går till för att källbelägga sin vetenskapliga avhandling, men kanske för ett pars timmars nöje.
Med så varierande ämnen är också kvaliteten något skiftande: när han talar om personnamn går han från roande betraktelser över smeknamn till lite mindre roande stycken om hur vanliga svenska namn uppstått genom avslipning, och stycket om svenska skällsords ursprung blir i längden något stabbigt. Stycket om språkens ursprung är naturligtvis alldeles för kort för att göra ämnet rättvisa, o.s.v.
In summa är det dock rätt trivsam läsning, som kanske kan lära en ett och annat. (Vilket som är världens smartaste ord? Kuggfråga, eftersom det snarare är ett läte: »hysch!«)
Lämna ett svar