Jag är inte säker på om jag ens börjat treva i rätt riktning för att förstå den filosofi som Lao Zi meddelar i Dao de jing (översatt av Göran Malmqvist), men som jag förstår det är hans grundinställning att all handling är av ondska, att strävan är dåligt, att den vise kan hålla sig stilla men att saker ändå blir gjorda som den vill.
Denna dunkelhet beror på flera saker: på den gamla kinesiskans allmänna mångtydighet, förvärrad genom den avskalade stilen, och det allmänna dunkel som sedan svävar över själva läran. Daoismen är helt enkelt inget för den som vill ha preussisk disciplin i sin läsning.
Det är också något tveksamt om dess satser om overksamhetens saliggörande inverkan äger full giltighet, även om dess stickande kritik av konfucianismen är rolig: lojala ministrar är inte ett medel att nå harmoni, utan ett tecken på disharmoni; underdåniga söner är inte ett tecken på att något står väl till i den familjen, utan att tillståndet i stort är dåligt: ett positivt värde medför med nödvändighet sin negation, och istället för att applådera vad som konfucianismen gillar borde man åtgärda att det över huvud taget är en fråga.
Daoismens samhällskritik är troligen dess intressantaste del, och den kommer knappast att förlora i aktualitet (den är här också intressant nog lik stoicismen – i varje fall som Markus Aurelius förstod den –, vilket knappast är den första västerländska riktning man skulle koppla den till). Om man sedan verkligen skall försöka leva helt i overksamhet är en annan fråga.
