När jag första gången läste Frans G Bengtssons poesi tror jag inte riktigt jag begrep mig på dem: det var hyfsat, men inte utomordentligt. Vid en omläsning av Tärningkast, i textkritisk utgåva, får jag nog revidera detta något: Sonetterna är fortfarande inte mina favoriter, men utöver »En ballad om mitt hjärta« så fastnar även »En ballad om franske kungens spelmän«, och den lätta »Ack, om jag vore kung«.
Den formella hanteringen är skicklig; det är endast undantagsvis som författaren fuskar på andra sätt än med poetisk ordföljd; betoning och meningsslut följer meter och strof. Ämnesvalen är främst historiska ämnen, med enstaka kärleksdikter och en avslutande avdelning med naturlyrik. »I Vävarnas gränd« kombinerar historiskt ämne med social upprördhet: hårt arbetande vävare har ersatts av ett modernt Sodom.
Även om jag fortfarande inte vill kalla det för riktigt stor dikt, så är jag nog ändå beredd att uppvärdera det något; Bengtssons dikter – i alla fall de mer lyckade – är klart goda nog att kunna överleva utan hjälp från hans senare prosaförfattande, även om detta framstår som betydligt mer enastående.
