Normalt sett undviker jag böcker om andra världskriget. Det ligger i ett mentalt fack mycket nära det för modelljärnvägar: något för en grupp som kanske egentligen borde kallas nördar men bara för att de är så uppslukade av ett intresse, inte för att de har utvecklat den typ av kultur jag förknippar med begreppet (detta är alltså mina fördomar). I vilket fall, jag plockade upp Peter Olaussons Tredje rikets myter, delvis då jag kände mig säker på att i alla fall inte allt skulle handla om tyska militära grader, vapensystem eller slag de flesta inte hört talas om.
Nu handlade tyvärr en ganska stor del i vilket fall om diverse tyska undervapen som antingen fick se i alla fall viss utvecklingstid (och i ett par fall sattes in, med varierande resultat) eller som bara existerade i någons överhettade hjärna (och sådana fanns det ju gott om), men huvuddelen utgjordes i vilket fall om diverse mytbildning som odlades i, av eller om Nazityskland – dolkstötslegender, martyrer, hela raskomplexet, tysk fysik, etc. I några fall är det främst utomståendes missförstånd eller övertolkningar – om Hitlers person, eller nazisternas inställning till religion (oprogrammatisk). Och så naturligtvis de rena galenskaperna: förintelseförnekelse, tyska flygande tefat och månbaser (tyvärr kom boken innan Iron sky).
Det är en hel del man faktiskt kan lära sig av den, i synnerhet av sådant som man faktiskt borde ta som lärdom av nazisterna. Som att deras diktatur var ett byråkratiskt helvete, med parallella strukturer överallt (Hitler gillade detta, då det innebar att hans underlydande intrigerade mot varandra istället för honom). Eller att det är jäkligt dumt att skicka alla sina akademiker ut i kriget (att tyskarna förlorade en generation vetenskapsmän hade mer med det att göra än all Tysk fysik i världen). Boken lyckas alltså både vara underhållande och i någon mån lärorik. Då kan man förlåta omslagets örn- och hakkorskitsch.
