Jag har velat läsa nyöversättningen av Tintin ett tag nu (den har trots allt fått ett par år på nacken): jag vill minnas att även den gamla översättningen var mer än nog att väcka läslust, och Björn Wahlberg verkar ha haft förstånd att ta tillvara sådant i den gamla som var gott. Första delen jag fick tag på nu var Faraos cigarrer, så jag kan inte uttala mig om eventuell rasism mot kongoleser. Detta är istället en omarbetning av ett äventyr som ursprungligen gick som följetong, och den första berättelse i vilken senare återkommande figurer (utöver Tintin och Milou) dök upp.
Som historia betraktad är den något klumpig, och bygger lite för mycket på att Tintin bara råkar snubbla över samma smugglarliga gång på gång. De enskilda mötena med denna är dock bra, i Egypten, på arabiska halvön och i Indien. Tintin förföljs också av Dupond och Dupont, som visserligen tror att han är knark- och vapensmugglare, men som annars är osedvanligt kompetenta. Tintin lär sig också tala elefantspråk, luras på onödighter av senhor de Figueira, och råkar träffa på Rastapopoulos.
Det är förvisso klumpigt berättat, ibland småfånigt, men också vackert tecknat och i grunden roligt.
