Till skillnad från Faraos cigarrer fanns det vissa delar av Blå lotus som låg och skräpade i minnet: i alla fall den olycklige unge man som fick känna på giftet som gör en galen och därefter i nit för taoismen ville hugga halsen av folk kunde jag återse med nöje. Och så titelns opiumhåla, möjligen hjälpt av att den fick tjäna som förebild i huvudet när Sherlock Holmes bevistade en motsvarighet i London.
Annat var helt glömt, eller helt enkelt över mitt förstånd vid förra läsningen, som den fula japanska politiken med ett sabotage som togs som intäkt för en invasion, eller de korkat hämndlystna européerna som snarast tjänar som japanernas hejdukar (inklusive ett par belgiska detektiver, nu i sitt normala dåliga slag).
Eller den lite småtaffliga stilen: mycket av albumet Blå lotus är kvar från den gamla tidningsserien, och formen är lite skakig. Hergé har heller inte riktigt lärt sig hur man diskret låter läsaren förstå vem en person är när inte Tintin är där. Å andra sidan är det nu väldigt tydlig en sammanhållen berättelse, och skämt och sidohistorier har mer rimliga proportioner till huvudhandlingen.
Det är kanske inte ännu uppe på allra högsta nivå, men det är bra och lovande.
