Mellan Svarta och Kaspiska havens stränder bodde mot de mörka århundradenas slut ett folk om vilket än mindre är känt än folk i allmänhet under denna allmänt källfattiga tid, men som tack vare det som faktiskt är känt är fascinerande nog: kazarerna kan vara det enda icke-semitiska folk som konverterat till judendom (och menas av vissa vara upphovet till asckenazerna). Vidare var de allierade med Bysans mot de muslimska staterna, men övergavs av de romerska arvtagarna och föll till slut för Kievryska trupper. Utöver detta är mycket lite känt med säkerhet.
Detta folk, och dess religion, utgör centrum i Milorad Pavićs Kazarisk uppslagsbok. Egentligen handlar den minst lika mycket om en grupp 1600-talsmänniskor som fattat intresse för dem och försöker hitta källor som behandlar den debatt mellan företrädare för de tre bokreligionerna som skall ha föregått deras konvertering. (Boken finns i två varianter, kvinnlig och manlig. Skillnaden är ett enda stycke).
Som namnet uppger är det fråga om en uppslagsbok: man läser inte kapitel, utan tre olika uppslagsverk (ett kristet, ett muslimskt, och ett judiskt), som förutom några jämförelsevis kortfattade upplysningar om kazarerna och debatten (som varje del hävdar att just dess religion gick segrande ur) främst handlar om var sin kompilator av uppslagsverket, vilka dessutom är kopplade till varandra genom drömmar. Alla söker de källor från de andra religionerna till den kazariska polemiken, alla kommer de att mötas och dö under ett dygn. Sedan finns också i vardera delen också ett uppslagsord om en modern forskare som också börjat intressera sig för kazarerna.
Det är knappast någon form av realism: förutom det viktiga temat med förändringar i drömmar (där två personer alltid växlar sin vakenhet, så att när den ene är vaken sover den andre och drömmer hans verklighet) så finns ständiga småabsurda infall som inte tycks kopplade till något annat. Det är det stora verket som är riktigt imponerande, med den absurda värld som tecknas med kvinnor med två tummar per hand, sabelmästare som tränar i absolut mörker, ynglingar med halvgrå mustascher, ägg som låter en byta en dag mot en annan och illuminatörer som bara får teckna med högerhanden. De smärre inslagen som inte leder någon vart är då mindre roliga och i längden mer tröttande.
