Kung Ottokars spira är nog Hergés första riktiga fullträff: inte för att historien innehåller några element som tillkommit, utan för att berättande och miljöer är såpass väl genomförda: från den inledande spänningen när Tintin försöker nå den syldaviska huvudstaden Klow innan professor Halambique, över försöken astt lista ut hur den mystiska spiran stulits ur ett låst, avspärrat rum fram till slutets spännande jakt för att få tag i spiran igen och föra den tillbaka för att hindra Borduriens försök att ansluta Syldavien.
Allt hänger samman, inget verkar direkt överflödigt (även om man undrar över alla dessa komplotter som tycks omfatta varenda polischef och överste men som alltid hållts hemliga fram till dess att Tintin snubblar över dem). Man får träffa Bianca Castafiore och några lite halvtrista skämt om hur horribelt det är med opera, men å andra sidan får Dupond och Dupont gott om tid och faktiskt visa sig ha viss kompetens och förmåga (på ungefär nivån doktor Watson, vilket är bättre än de normalt klarar). Milou får också hjälpa till och klara frestelser.
Som sagt, väl berättat, med ett par spännande och relevanta mysterier, bra hanterad exotism och vältecknade miljöer.
