Bellmans parodier på allmänt ordensväsen och högfärderi, Bacchi orden, är knappast lika roliga som Fredmans samlingar. Visst finns det goda partier, men att läsa alla dessa parentationer över nyligen avlidna fyllbultar, hållna i en stil som apar efter den då nyanstiftade serafimerorden, blir snabbt rätt enformigt, speciellt om man inte har någon musik i minnet till hjälp.
Visst möter man här såväl Ulla Winblad, som talar på vers likt den tempelprästinna hon spökas ut som, och såväl Mollberg, fader Berg och Movitz skymtar förbi, men det hälper oftast inte, speciellt när mycket av innehållet är ren suparpoesi utan större variation.
Den utgåva jag har är Bellmanssällskapets av år 1932, och den är god, med utförlig kommentarsapparat (som dock gärna också fått översätta franskan och tyskan, och inte bara latinet) och introduktion till karaktärerna och handskrifterna. Jag önskar att jag haft deras utgåvor av Fredmasn epistlar eller sånger istället.
