Den svarta ön är ännu ett Tintinäventyr där han råkar snubbla över en liga med skurkar, varvid dessa försöker röja honom ur vägen och därigenom ger honom spår att följa. Samtidigt jagas han av Dupond och Dupont, får ibland hjälp av Milou (när denne inte dricker sig redlös på whisky) och besöker vackra miljöer.
Här möter vi för första gången den lömske doktor Müller, som hotar att lägga in Tintin på mentalsjukhus och göra honom galen, samt aptämjare, klantiga ryska hejdukar och flygaräss. Tintin åker också nerför backe i husvagn, med betydligt mer realistiskt resultat än när Musse och Kalle gör det. Han hoppar ned på tåg i farten, brinner nästan inne, och är på väg att dränkas. Och beskjuts, igen och igen.
Det är högt tempo, men inte mycket till intrig (när översättaren i förordet pratar om Agatha Christie visar han bara att han inte läst henne). Skoj, men knappast det bästa Hergé kunde.
