Jonathan Lindströms andra bok, De dödas tempel, har liksom den första försetts med såväl titel som omslag som om de överhuvudtaget för tankarna mot arkeologi, så mot en sort som snarast utövas av män med piskor och snitsiga hattar, eller möjligen kvinnor med åtsittande kläder. Innehållet är dock något mer sansat: en skildring av en utgrävning av ett dödshus hörande till stridyxekulturen (så kallad eftersom de lade stor möda på att skapa yxor i sten som var lika vackra som odugliga, då de vid användning lätt skulle gå sönder).
Dödshusets konstruktion, innehåll och samtid skildras. Lindström gör det återigen genom att återge dialoger han hållit (och vad han ätit vid vissa av dem, vilket ger ett ganska märkligt intryck). Det är en hel del om olika kulturer (Mälardalen är ganska intressant historiskt, eftersom det var ett område där man först upptog jordbruket för att sedan överge det igen. Det kom dock tillbaka i form av ovan nämnda stridsyxekultur, som länge samexisterade med mer fiske-och-jakt-inriktade gropkeramiker), mycket om vad vi kan läsa ut om stenålderskultur i allmänhet, och en del intressant om vad som gör dödshuset så enastående.
Det är en tunnare bok än den förra: dels eftersom författaren haft vett att inte upprepa sig mer än nödvändigt, så att en del material som kanske kanske är giltigt för båda inte tas upp mer än ytterst kort här, dels eftersom vi helt enkelt är på mer osäker mark, och med färre fynd. Under båda tiderna gjordes hällristningar, men där bronsåldersmänniskorna ritade ner lite allt möjligt tycks stenåldersmänniskorna främst varit intresserade av älgkor.
Författaren tar upp en del plats själv, men det är på det hela taget förlåtligt. I synnerhet i stycket om själva utgrävningen framstår det närmast som en självklarhet. På det hela taget är det en mycket läsbar bok om stenåldern.
