Med början 1843 och fyra år framåt skrev Dickens en kortroman att komma ut i juletid. Dessa kommer ibland ut i samling under olika namn; min heter The Christmas books. Mest känd av dessa är naturligtvis »En julsaga«, med girigbuken Scrooge som av tre spöken lär sig komma ihåg sina mänskligare sidor. Den är den helt klart mest uthärdliga av historierna, vilket kan tänkas bero på två saker: endera att processen för att upphöja verk till klassiker i stort fungerar, så att det som är värdigt att minnas blir ihågkommit och sekunda varor glöms, eller att vissa klassiker blir så upphöjda att man ej längre bryr sig om dess brister.
För Dickens största brist finns här, snarast i högre grad än i andra av hans verk: sentimentalitet och sockersötma. Hade jultemat varit mer uttalat hade det blivit vedervärdigt. Eller kanske inte, för det är historien där julen tar minst plast som är allra äckligast i sitt vidriga uppoffrande och sin allmänna idiotsnällhet: »The battle for life«, där en syster rymmer hemifrån och låtsas vara död bara för att hennes syster skall få gifta sig med den unge man som egentligen är förlovad med rymlingen, och sedan blir borta i sex år bara för säkerhets skull.
Även de andra historierna är sockerkanderade intill det outhärdliga (Scrooges allmänna misantropi kunde till exempel gärna få sitta i lite hårdare), poängerna är övertydliga, med något grumlig logik bakom, men i alla fall inte otrevliga. Bäst är, förutom Scrooge, parodin på den sortens samhällets pelare som säger mer om hur de är de svagas beskyddare än de faktiskt hjälper svaga man hittar i »The chimes«. Mest läsvärd som historia är nog dock »The haunted man«, med en man som av en ande får sitt minne av sorger och förluster utraderat, och dessutom förmågan att göra detta hos andra; en typ av historia man känner igen och vet ungefär hur den slutar, men en som ändå är någorlunda väl omhändertagen (undantaget lite kristen retorik på slutet).
»En julsaga« är som sagt den enda historia som är mer allmänt bekant. Det är allt sammantaget en rättvis tingens ordning.
