Terry Pratchetts Snuff handlar om Sam Vimes. Detta är onekligen gott. Den här gången åker han på semester till Sibyls ärvda herrgård. Men där det finns en polis, där finns ett brott. Eller i alla fall något som borde vara ett brott.
Drabbade den här gången är vättarna, möjligen de mest föraktade av alla skivvärldens talande folk: de luktar, är snuskiga, bor i hålor som ingen annan vill ha, stjäl och samlar. Samt tillverkar de mest förtjusande kärl, vilka de i enlighet med sin religion fyller med sina egna avlagringar: snor och öronvax och spott och naglar. Och tårar, ty få varelser har sådana skäl att gråta.
Nu hittas dock en av dem död, tydligen eftersom någon har drabbats av Tintin-syndromet: istället för att ligga lågt när Sam Vimes är i närheten tar man till en hafsig plan för att undanröja honom och drar alltså till sig hans uppmärksamhet och sedan på sig hans vrede.
Sedan finns förutom (eller snarare blandat med) budskapet om fred och rättvisa och broderskåp och så vidare även den vanliga humorn: unge Sam tycks ha fastnat för skatologisk forskning som ett givande fält, uppmuntrad av en författare som råkar bo i grannskapet (dessutom finns i en familj med unga damer som är för fina för att skaffa sig en normal inkomst en ung författare som efter ett möte med Vimes till slut kommer ut med boken »Pride and extreme prejudice«).
På det hela taget en ganska bra Pratchett, även om jag nog velat se mer av Angua och Morot.
