I Popmusik rimmar på politik, med den något undanskymda undertiteln Kamp och protester, berättar Anna-Charlotta Gunnarson om politiken genom den samtida populärmusiken; alltså den populärmusik som var samtida med händelserna (från ca 1940 till nutid). Förutom sådant som protester mot apartheid och krig, eller andra typer av förtryck och jävligheter, finns också mindre uppror, som när Bert Karlsson gav ut en skiva med refuserade bidrag till Melodifestivalen 1977 (för övrigt det närmsta boken kommer svenska protester mot Eurovisionsschlagerfestivalen under 1970-talet), eller Owe Thörnqvists uppror till förmån för försäljare av varm korv.
I huvudsak är det dock de lite större frågorna, som när musiken varit ett av de få sätten att få höras på någotsånär egna villkor, som för Miriam Makeba, eller lesbiska som kunde smyga sig ut i offentligheten någorlunda maskerade, eller samer (som dock än idag ofta bjuds in som exotiska inslag istället för som artister i egen rätt). Annat kan som sagt vara protester mot krig eller knark eller kärnkraft (ett stycke med viss oredlighet i skildringen, där offren för den japanska tsunamin nästan omvandlas till offer för kärnkraftverket i Fukushima), eller inte ens protester, som det hemska attentatet mot irländska The Miami showband, som endast på grund av att de underhöll på båda sidor om gränsen försöktes göras till omedvetna självmordsbombare.
Då lättar det upp med mer oskyldiga kapitel, som fenomenet med svarssånger, i sig tämligen oskyldiga saker där ett och samma förlopp kan skildras av olika artister (vanligen av olika kön som skildrar en misslyckad relation). Fast där hamnar vi snart i konflikten mellan öst- och västkust i USA på 90-talet, och då var vi strax bland morden igen.
Till boken hör också en spellista på Spotify, vilket är ett utmärkt sätt att fördjupa sig, även om det faktum att den har med allt som där kan uppbringas av det som nämns i boken gör att den tar mycket längre tid att komma igenom. Boken lämpar sig därför för kortare läsperioder varvade med musiklyssnande. Intresserar man sig det minsta för musik och omvärlden är den mycket nöjsam underhållning, som trots stundom svåra ämnen nog ändå får räknas till den lättare skolan.
Lämna ett svar