Örjan Westerlunds Snapsvisor är egentligen en överflödig bok; det torde numera via internet vara betydligt enklare att hitta snapsvisor än det är att finna någon att sjunga dem med. I ett sådant trängt läge hjälper det inte att boken även fyllts på med omdömen om diverse snapssorter, eller en guide till egen kryddning. Synd på en kulturyttring som, ehuru med alkoholkoppling och utbredd sexism, i alla fall är rent folklig, fri från inblandning från diverse institutioner.
Nå, om något skall sägas om innehållet så är det i alla fall trevligt att »Livet« tagits med (dock utan närmare hänvisning till korrekt framförande), liksom ett par av de bättre punschvisorna (dock ej CCC:s användbart kortfattade); eftersom även sång till grogg är med hade man dock också önskat sig vinsånger. Till de klara minusposterna hör också att det är en klart degenererad variant på »Nikolajev« (det framgår att författaren läst vid KTH; man får alltså ha visst misskund), att den obegripliga »Kalmarevisan« är med, och att dess överlägsna alternativ, »Härjarevisan« presenteras med vad den apokryfiska versen men i sin helhet tillskrivs Hasse Alfredsson (och konstigt nog utan att melodin meddelas vara Gärdebylåten).
Jag plockade upp mitt ex på en utförsäljning; gör man detta kan ett inköp tänkas vara förlåtligt. I annat fall så kan man som sagt få ihop en fullgod samling snapsvisor genom enkelt internetsökande.
Lämna ett svar