Feeds:
Posts
Comments

Archive for november, 2017

Meh. Jag är inte säker på om Chuck Klosterman i I wear the black hat faktiskt siktade på att irritera mig med sina solipsistiska passager, sin självupptaget popkulturellt kreddiga prosa, sina referenser till amerikansk idrott och sin något svårbegripliga grundidé, men givet att han I wear the black hat flera gånger insisterar på att han ibland ser sig själv som en skurk, så skulle det inte vara någon alltför stor förvåning om det var sant.

Det är en typ av intellektuellt arbete som jag finner tröttsam: en författare som har stor (men inte perfekt) insikt i sitt ämne och intressanta idéer om det, men där hälften av all energi lagts på att vara underhållande istället för tydlig. Detta är dock snarast en estetisk reaktion, och om boken är konsekvent i någon idé så är det i att vi inte skall förväxla estetik med moral (även om den aldrig säger det rent ut). Även om den flera gånger varnar för det, eller (i en välvillig tolkning) exemplifierar hur tröttsamt det kan bli om man gör det, så lider den tyvärr också av sådan slapphet. Jag blir aldrig riktigt klar över om sammanväxlingarna mellan att spela rollen som skurk, att ses som skurk, att vara ond, och att vara avskydd är något som författaren vänder sig emot samtidigt som han själv sitter fast i det, eller om han ser det som något oundvikligt.

Detta beror troligen på att skurkaktighet aldrig får en riktigt god förklaring, mer än att skurken är den som »vet mest och bryr sig minst«. Ibland är denna definition mycket välfunnen (tobaksbolag som bekämpar cancerlarm är ett exempel så gott som något), ibland byter den ihop helt när ovanstående sammanväxling opererar. Ett exempel ur boken: antag att Batman är en figur i sinnevärlden. Vi har ingen kunskap om hans inre motiveringar, endast hans gärningar: en ensam, vad det verkar mentalt instabil person som sätter dit brottslingar och inte tvekar att ta till våld: skurk? Definitivt kriminell, men skurk? Klosterman ger inget entydigt svar.

Omdömen om kändisar: Klosterman säger sig gilla Kanye West men vilja att han någon gång misslyckas, och inte gilla LeBron James men ändå hoppas han aldrig gör något fatalt misstag. Gott så, en intressant undersökning av sympatier och hur man inte måste vara sympatisk för att bli omtyckt, men: innebär det att inte vara gillad att man är en skurk?

Klosterman blandar högintressanta argument med banaliteter och navelskådande. Han har mycket att säga, ibland underhållande, ibland viktiga påminnelser om att inte lita på att magkänslan ger moraliskt rimliga svar. Det finns material i boken som skulle kunna gjort den långsiktigt viktig, men som nu är den inmålad i ett hörn av allt estetiskt poserande (dock inte nödvändigtvis av samtidsreferenserna, även om det idag kan tyckas som en värld där Sarah Palin var sinnebilden av det republikanska partiets galenskap i alla fall hade någon oskuld kvar). Läsbart, ja, men läsvärt? Jag är inte övertygad.

Read Full Post »

Hela upplägget bakom Jon Morris The league of regrettable superheroes tycks vara att få läsaren att klia sig i huvudet och undra »va fan?«, eller kanske »va fan gick fel?«, dock kanske inte alltid av uppenbara anledningar, och sedan ge ett svar.

Detta är en förteckning över superhjältar i anglosaxiska serier från 1938 och framåt, superhjältar som idag vanligen är bortglömda eller reducerade till att dyka upp som skämt i andra seriers (något undantag finns). Man möter de som bara verkar ha förlorats i mängden (»Amazing-Man«), de som verkar lätt defekta men inte helt omöjliga (»Ghost patrol«), det bisarra (»Fatman«, som kan förvandla sig till ett flygande tefat), och det helt inkoherenta (»The puppeteer«, som tog sitt namn för att han var marionettmästare i det civila, som förvandlade sig genom att spela Beethovens femma på en speciell skivspelare, och som antingen själv startade den eller lät sin tama örn som serien insisterade var en korp göra det). Ibland undrar man hur de ens är hjältar, som »Doctor Hormone« (inte en pseudonym!) som förvandlade hela befolkningen i ett land till djur för att de skulle kunna stå emot en invasion.

Ett fåtal av hjältarna kan man möjligen fortfarande höra talas om, som Stålfamiljens olika ståldjur som vid något tillfälle skall ha samarbetat (hela konceptet med att ha djurversioner av hjältarna verkar idag korkat, men då var det väl en naturlig utveckling från att ha haft andra familjemedlemmar som gjorde samma sak, och det har ju överlevt), några relativt moderna marvelmutanter som något oförtjänt tagits med (de är ju snarast skapade för att ha symbolisera att alla mutanter inte kan få förmågor som att absorbera andras förmågor eller skjuta laserstrålar ur ögonen, vilket förvisso ställer dem utanför normala människors värld men samtidigt är tillräckligt häftigt för att kunna ses som avundsvärt), samt, förstås, »Squirrel girl«.

Men nu håller jag på att falla i samma fälla jag tycker boken hamnat i: det är förvisso en spännande kavalkad av underliga idéer och märkliga misslyckanden (tjugo år innan Spindelmannen skapade »Else Lisau«(psed.) »Spider Queen«, som också hade ett par nätskjutare runt underarmarna som hon kastade sig längs gatorna med), men det ger inte mycket till överblick; boken är indelad efter de klassiska metallåldrarna i superhjälteserier, men inom varje ålder listas hjältarna i bokstavsordning, så man får inte ens en vettig tidöverblick (vilket hade varit önskvärt i synnerhet för de senaste 50 åren, som trängs i sista avdelningen.

Detta hade kanske kunnat glömmas lättare om inte boken i övrigt varit tämligen respektfull: det finns en mycket lågmäld ironi inför vissa av hjältarna, men inte tillräckligt för att det skall bli ren underhållning. Popkulturhistoria kan var underhållande eller underhållning, (i goda fall båda), men här tycks såväl båda fått lite för lite uppmärksamhet. Läsvärt och intressant, en bok att bläddra i och förundras, men inget som ger speciellt mycket utöver enstaka fniss. »Vad fan?« är spännande, men man önskade sig lite mer »å fan?« också.

Read Full Post »

Man kan diskutera om Terry Pratchetts Maskerade var has dittills roligaste roman, men den var säkerligen den med bäst uppbyggd handling – vilket har sin särskilda ironi, när det är en lång drift med opera, inklusive dess osannolika sammanträffanden, dess usla skådespeleri, dess otroliga rollbesättningar och dess förtjusning inför rollfigurer som talar med mycket interpunktion.

Pratchett har flera gånger tidigare påpekat korrelationen mellan tendenser att sätta utropstecken på rad och galenskap; troligen är detta den bok där sådant förekommer som mest. Det räcker inte med att opera generellt är en konstart som bjuder in till sådant, att det springer kring ett mordiskt spöke med mask, och att operachefen allt snabbare inser att opera kanske inte var den lugna reträtt från mejerivärlden han trodde – i allt detta skall också Lancres häxor (för tillfället två, när Magrat är upptagen med att vara drottning) ta sig in och sprida än mer förvirring.

Det blir således inte bara Fantomen på Operan, utan även vad som möjligen får kallas burlesk. Och så en mordgåta på allting. Mycket snyggt hanterat, mycket roligt, och underhållande på ett bisarrt sätt som kräver stor kontroll över konstarten.

Read Full Post »

Formatet på Sveriges statsministrar under 100 år är egentligen rätt egenartat: eftersom varje statsminister bereds dryga 120 sidor biografi, så får vissa av dessa en uppmärksamhet långt bortom vad som annars är brukligt, samtidigt som vissa får långt mindre uppmärksamhet än vad som kan tyckas rimligt. Detta blir särskilt tydligt när turen kommit till det långa socialdemokratiska maktinnehavet, där män som varit aktiva i hetluften i decennier tvingas in i prokrustesbädden. Först ut: Per Albin Hansson, porträtterad av Niklas Ekdal.

Hanssons politiska bana inleddes ungefär samtidigt med demokratins begynnande genombrott; han var med och grundade SSU, och var därefter verksam inom politiken i fyrtio år; till skillnad från tidigare statsministrar var han hela livet genom aktiv i klart politiska sammanhang, från journalistik till rikspolitiker. Han började banan som statsråd som krigsminister, vilket samtiden högerpress såg som ett surt skämt, och var med och satte kniven i försvaret. Han var en av hjärnorna bakom kohandeln som garanterade politisk stabilitet och samtidigt kvävde den gryende bondfascismen. Hans tanke om folkhemmet hjälpte till att neutralisera andra mörkerkrafter. Hans förmåga som statsminister gjorde att de sista grundstenarna kunde läggas för den svenska demokratiska enpartistaten.

Och så var han naturligtvis statsminister under kriget. Ekdals förklaring till att Sverige förskonades från annat än moraliska skador är egentligen två: försiktighet och tur. Hansson var inte närmare intresserad av utrikespolitik, så han gjorde vad han var tvungen till för att blidka opinionen och Tyskland, och hade tur när Finland stod emot Sovjet, när Tyskland lyckades ockupera hela Norge, och när Tyskland gav sig på Sovjet. Visst fanns det möjligen stunder av diplomatisk briljans, men dessa skildras endast indirekt. En diskussion som får ta flera sidor kommer utmynnar dock i att det Hansson främst kan lastas för ett stort fel: att inte i krigets slut oreserverat ställa sig på demokratiernas sida med stor tacksamhet och blygsamhet.

Eftersom så mycket måste sägas, blir det inte mycket klarhet i vad som sägs: Hansson betecknas som en skicklig politiker, med såväl känsla för det politiska spelet som för folkets åsikter, och ibland får man en bild av taktikern, men det blir ändå aningen abstrakt. Hansson var en viktig politiker, och han förtjänar mer än vad som kan sägas i detta format.

Read Full Post »

Det tog mig två veckor att läsa Chimamanda Ngozi Adichies Americanah. Inte för att jag kände någon absolut motvilja, utan snarast för att jag inte kände mycket alls inför den. Det är en kapabelt hanterad roman om två ungdomar, Ifemele och Obinze, som båda lämnar Nigeria för att söka ett bättre liv utomlands men efter längre eller kortare tid vänder åter till Lagos och möjligen varandra, berättad genom tillbakablickar. Boken diskuterar ras, fördomar och immigration, något som jag känner mig ha mycket liten rätt att bedöma eller ens kommentera.

Försöker man bortse från detta (och det är svårt, när de båda tidvis lever liv på botten, som papperslös migrant eller endast delvis stipendierad student med dåliga odds att få ens halvärligt arbete, för att sedan omvandlas till bloggare med ras som tema), så återstår en egentligen rätt osannolik kärlekshistoria om att ständigt ha kvar en viss längtan efter ungdomskärleken man gled ifrån på grund av skam och stolthet istället för egentlig ovilja.

Huvuddelen av romanen är alltså en undersökning av ras och status: i synnerhet de västerländska, närmare bestämt amerikanske komplexen kring ras och hur det ibland framställs som en ickefråga när det för de drabbade kan vara något enormt, eller hur en och samma person kan förstå precis vad som pågår ibland och nästa dag helt missa det. Det handlar också om hur man omvandlas av främmande land: anpassar sig efter främmande seder, bär på bitterhet för ens dåliga lycka, eller blir mer och mer traditionell och biter sig fast av en bild av sitt gamla hem som man återvänder och upptäcker inte längre stämmer.

Två veckor tog det, som sagt. Jag vill inte fördöma med svaga hyllningar, men jag har svårt att skriva något mer glödande än att det är klart tecknade och sympatiska huvudpersoner och oklanderlig uppbyggnad, för skulle jag göra det skulle jag behöva besitta en starkare passion för grundtemat än en intellektuell snarare än uppfyllande tacksamhet för att jag aldrig behövt uppleva något i närheten.

Read Full Post »

« Newer Posts