För den som läst allt vad Arthur Conan Doyle skrivit om Sherlock Holmes, och inte vill vända sig till diverse imitatörer, finns även »The lost special« och »The man with the watches«, två apokryfa berättelser av hans penna, båda ingående i samlingen Tales of terror and mystery, som båda låter en »känd resonör« uttala sig om respektive mysterier (båda utspelade sig under det stora uppehållet efter fallen vid Reichenbach).
Som mysterier är dessa två av tämligen god klass, ehuru de, liksom de andra i samlingen, till följd av att de uppnår betydligt kortare längd än de typiska berättelser som Dr Watson publicerade, är tämligen enkla att genomskåda, då utrymmet för ovidkommande detaljer och avledande manövrer är mindre. Som läsare förstår man också att den gode doktorn inte gärna kunde sätta sitt och Holmes namn vid dem, då den namnlöse experten i båda fallen helt misslyckas med att förklara händelseförloppet. Av övriga mysterier är det främst »The black doktor« som bjuder läsaren lite motstånd; ett annat fall förtas som en följd av att den centrala poängen inte längre är en såpass stor nyhet att läsaren kan förvånas.
Finns det då måhända bättre lödighet i samlingens första halva, vikt åt skräcken? Att Conan Doyle kunde ha god hand med sådana effekter kan ju vem som helst som läst om Baskervilles hund attestera, men här vill det sig inte riktigt. »The horror of the heights« är förvisso en intressant liten sak, där en man upptäcker hemska varelser högt upp i atmosfären dit han tar sig med sitt utmärkta nya flygplan och såeledes pekande mot Lovecraft, och »The brazilian cat« är inte helt utan poänger när en man finner sig instängd med ett stort kattdjur. »The new catacomb« och »The terror of Blue John gap« försöker sig båda på att skrämma med mörker, men emedan den förra lärt sig något av Poe är effekten något svag när man tidigt inser hur allt hänger ihop. Nej, den mest minnesvärda historien är nog »The leather funnel«, och då inte för dess mekanik med en man som i drömmen upplever tidigare händelser kopplade till titelns lädertratt, utan för hur lättad han är att just dessa upplevelser inte skulle kunna ske idag – ack, om man kunde säga något liknande!
Som helhet får samlingen med viss tveksam godkänt: Conan Doyle är en god berättare, och idéerna är överlag bra, men de kunde i nästan samtliga fall utarbetats så att läsaren oftare kunde överraskas av upplösningen istället för att sitta och invänta den. En stor del av poängen med Sherlock Holmes är ju trots allt att man skall förvånas över dennes skarpsinne, inte att man skall lyckas överträffa honom.
Lämna ett svar