Feeds:
Posts
Comments

Archive for september, 2019

Douglas Adams sista liftarbok, Mostly Harmless, är en mycket svårsint sådan. Arthur tappar bort Fenchurch närmast i en bisats, hamnar på den mest deprimerande variant av jorden som han dittills sett och väljer till slut mest att kuska runt i universum och få ihop pengar genom att donera sperma. Förlaget som ger ut guiden tas över av själlösa kostymnissar. Trillian som vi känner henne syns inte mycket till, men en variant av henne som aldrig följde med Zaphod gör det och hon är inte lycklig.

Visst finns det roliga partier däremellan, som rymdskeppet som inte upptäcker att det träffats av en meteorit eftersom den del av det som träffats är den del som var ansvarigt för att hålla koll på om det träffats av en meteorit. Eller Collin, den absurt positiva roboten. Eller receptionisten på Trillians hotell. Men den övergripande känslan är ändå att det inte längre är lika roligt och att det är lika bra att låta vogonerna få avsluta jobbet.

Det är också märkligt nog den bok som ligger närmast dagens verklighet, i alla fall när den beskriver guiden: en idé hos några unga män som egentligen var mer intresserade av alkohol och tjejer, som byggde upp ett affärsimperium på lika delar skatteflykt, en ovärderlig tjänst och ett kontor som var lika mycket lekplats, och sedan tas allt över när det skall kapitaliseras och det dyker upp rena skurkar och försöker använda det i egna syften. Och som pricken över i stryks ett ”don’t” i ett motto. Alla med?

Handlingen, med en superguide som kan gå bakåt i tiden och runt i sannolikhet och annat, är väl hyfsad: den har sina poänger, men den bygger lite väl mycket på att man skall känna för Trillians alternativjag (när Trillian tidigare varit den av liftarna man sett minst av), och hennes dotter man aldrig tidigare mött och som man kan sympatisera med, men kanske inte riktigt tycka om. Det är ett klart avslut, men inte det roligaste sådana man kan tänka sig.

Read Full Post »

Det är en undanskymd, sjaskig värld som Annika Sandén tecknar i Bödlar: liv död och skam i svenskt 1600-tal. Bödeln stod på botten av samhällsstegen, omgiven av smuts och skam, en person som ingen fullt hederlig skulle ha med att göra. Det fanns några som hade det än värre, landstrykare och tjuvar, men dessa stod utanför samhället, medan bödeln hade en plats i det, om än illa sedd.

Bödeln skulle, förutom att utmäta kroppsstraff även utföra andra smutsiga sysslor: hantera de döda kroppar som inte skulle i vigd jord eller hamna hos slaktaren – avrättade, självspillingar, döda hästar, andra kadaver –, samt forsla bort innehållet i städernas latriner (sådant kunde möjligen göras av bödelsdrängen, rackaren, som var faktiskt hade ännu lägre status, men ofta fick bödeln själv utföra smutsgörat). Eftersom han under början av det avhandlade seklet fortfarande ofta själv var en dömd brottsling som fått straffet suspenderat under tiden han fullgjorde sina uppgifter är det inte konstigt att han var illa sedd; ofta fortsatte dessutom han sitt tidigare liv, och flera bödlar skildes från tjänst och liv som följd av förnyad tjuvnad eller andra brott.

Seklets andra halva såg dock vissa bättringar: yrket började gå i arv, bödlarna blev en egen kast, där söner tog över efter fäder och gifte sig med döttrar till andra bödlar. Myndigheterna, som aldrig riktigt vetat i vilken grad det sociala stigmat var något som skulle bortses från eller erkännas som en faktisk realitet började se sina bödlar mindre som nödvändigt ont och mer som statstjänare. Livet blev inte bra, men kanske bättre.

Sandéns bok är fylld med rön om enskilda bödlar, vanligen de som hamnade i rättsprotokollen: de som hamnade i skumma sammanhang, de som levde ut på ett opassande sätt och förvandlade avrättningen från en rit där den dömde skulle försonas med sitt öde och åskådarna lätt fasas till ett groteskt skådespel, de som helt misslyckades i sitt värv. Detta ger liv och färg, och är kanske den enda möjliga metoden: källorna är så fåtaliga att generaliseringar sällan är möjliga. Boken rör vid de rent praktiska frågorna av yrket, men rätt så hastigt. Likväl är skildringarna av misslyckade avrättningar inget för den med klena nerver.

Bödeln var en farlig person, som kunde leda till social deklassering för de som kom i hans närhet, om det så var under gudstjänst eller på ölstugan. Det dåliga ryktet var grundmurat, och efter att ha läst Sandéns bok, delvis förståeligt. Idag kan vi se undrande på den närmast paniska skräcken, men frågan är i vilken mån den försvunnit, och inte bara flyttats till andra.

Read Full Post »

Att recensera en samling som The new Cambridge guide to Shakespeare (femte gången en liknande volym ges ut i serien, här under redaktörer Margreta de Grazia och Stanley Wells) är inte en lätt uppgift: det handlar om ett tjugotal essäer, om diverse aspekter av författaren, där vissa av dem också har helt egna volymer i samma serie. Det finns således en hel del information i volymen, samtidigt som den som mest skrapar på ytan av många ämnen. Givet Shakespeares status som den främste författaren som skrev på vad som idag är världens lingua franca, så är det inte konstigt om knappt tjugosidiga essäer verkar kortfattade – det är ju trots allt närmare fyrtio pjäser, två längre poem och en samling sonetter som skall täckas, förutom biografi, receptionshistoria, tematiska studier och en litteraturgenomgång.

Med sådana förutsättningar, och olika förkunskaper hos läsarna, kan det inte hjälpas om det hela blir en smula haltande. För min del var de mest givande styckena de om Shakespeares språk, som förklarar varför han sällan kunde hålla sig när en ordvits fanns inom räckhåll, och de om de olika pjäserna, som ibland gav helt nya läsningar jämfört med de jag gjort. I andra änden finns bland annat de tre tematiska genomgångarna av politik, ras respektive kön, som verkade aningen blodlösa, möjligen som en följd av ett försök att inte gå in alltför mycket i polemik. Essän om mediahistoria var å andra sidan givande när den höll sig huvudsakligen till mer abstrakta resonemang, men när den flöt ut i ett par sidors närstudie av en enskild tolkning av Hamlet blev den sladdrig (och att den i hög grad diskuterade Second life gjorde att den känns ohyggligt daterad).

Det är som sagt en översikt, och som sådan har man bäst nytta av den; förhoppningsvis blir man intresserad och bestämmer sig för att läsa mer om något enskilt ämne. För djupare förståelse om enskilda verk hjälper den främst med poesin, där det ges mest utrymme för närstudier. För pjäserna är den snarast en brygga dem emellan, men man kommer nog snarare ha större utbyte av en riktigt utförligt kommenterad version av varje enskild pjäs än en volym som denna.

Read Full Post »

« Newer Posts