Dick Harrison har med Folkvandringstid föresatt sig själv en stor uppgift: att undersöka hur och varför folk har genomfört längre, permanenta förflyttningar, vanligen i grupp. I efterordet berättar han hur boken tillkom efter att han publicerat en debattartikel där han berättade att fredlig invandring var något positivt, med direkt resultat att hans mejlkorg fylldes med mer eller mindre välformulerade skällebrev.
Huruvida denna bok gett liknande resultat vet jag ej. Harrison är i alla fall inte någon fegis, ty bland de många stycken som han plockat upp ur sina tidigare böcker och putsat till finns ett om hur även afrikaner bidrog till den transatlantiska slavhandeln; en tidigare omgång kritik, fast troligen från andra människor, kom för att han inte lade hela skulden för detta på européerna.
Upputsning är annars en flitigt brukad arbetsmetod; bokens mest utförliga kapitel, om de migrationsvågor som orsakades av och bidrog till Västroms sammanbrott är i huvudsak en komprimerad version av Krigarnas och helgonens tid, andra kapitel är som sagt från böckerna om slaveri, något är från böckerna om Englands historia. Sammantaget ger de ganska flyhänta enskilda kapitel, men man förstår ganska snart att boken är uppbyggd kring ett tema snarare än en idé. Även om Harrison försöker anknyta till den där debattartikelns tanke om den goda vandringen så finns ju där också de mindre trevliga sidorna – slaveri, flykt, erövring –, vilka gör bilden mer grumlig.
Till slut vill jag påpeka att den kartong som Ordfront bundit in boken i gör den till den förmodligen tråkigaste jag sett. Vad som händer om den kommer i kontakt med den allra minsta fukt vill jag inte fundera över.
Lämna ett svar