Tredje volymen med Valhall-serier samlar tre serier med tämligen varierade teman. I den första, Tor och Midgårdsormen, råkar Tor i dispyt med Tyr om vem som är den tappraste asen, och de beger sig ut till Utgård för att Tor återigen skall få en chans att fiska upp Midgårdsormen. De tar med sig Heimdal som vittne och Tjalve som tjänare, och råkar komma till Tyr föräldrahem … Mycket humor utvinns ur Tyrs försök att dölja att han är son till jättar (något nästintill alla viktiga asar faktiskt var i myterna, i alla fall på mödernet), innan Tor till slut agnar sin krok och fiskar orm.
Avsnitt två är ett av de som mest avviker från resten av Valhall: i Frejas smycke anställer Loke försök att stjäla Brisingamen, provocerad av hur hon går omkring och nedkallar vår och kärlek. Heimdal är återigen med, nu i rollen som förste älskare, medan Oden visar upp en av sina mindre sympatiska sidor. Lokes munsvada sätter honom gång på gång i klistret, och han lyckas till slut hitta precis den knapp som gör att Heimdal glömmer sin feghet och faktiskt visar mod. Historien är ett hopklipp av fragment och mindre goda källor, och är nog också den av de 15 som mest allvarligt utmanar prydheten, ibland kanske väl spekulativt.
Till slut återvänder vi i mycket till tonfallet i den första historien: i Den stora utmaningen utmanar jätten Rungner Tor på tvekamp. Dessutom har Tors son Magne son dykt upp från Jotunheim, där hans mor Järnsaxa till slut avslöjat vem hans far var. Detta sitter inte väl hos Siv, och än mindre hos Tjalve, som nu får en rival om positionen som Tors protege. En rättfram historia, i stort sett rakt ur Snorre.
