Om nu någon tvivlade, så kan Örjan Westerlunds 101 öl du måste dricka innan du dör tjäna som fullgott bevis på att ölnördar kan föra sig med minst lika bisarr jargong som någon vinrekommenderande nyhetsmorgonsgäst.
Den prosa som de 101 olika sorterna öl, de flesta (alla?) lätt tillgängliga på systembolaget, beskrivs med försöker alldeles för hårt framstå som sofistikerad och smart, med resultatet att den bara framstår som bisarrt obegriplig, nästintill en provokation. Istället för att svamla om neutrala beskor och druschdraperier och kladdkaka (författaren må ha ett livsmål att hitta den perfekta ölen att inta till detta bakverk, men jag har det inte) hade det varit betydligt mer givande att få läsa varför just denna smakkombination skall få rinna ner för min strupe. Som det nu är finns det ingen tydligt framträdande idé bakom urvalet, vilket gör att listan snarare framstår som slut än som början på en upptäcktsfärd.
Lämna ett svar