Joseph Conrad är väl tillsammans med Kipling en författare där politiska diskussioner kommit att överskugga estetiska – fast med mindre renodlade skäl. Kipling gjorde sig själv uttalat till talesperson för imperialismen, Conrad ägnade sig snarare åt att skildra den. Kiplings romaner framstår i efterhand som oerhört habila, men knappast som nyskapande, Conrads var tekniskt enormt drivna och förebådade modernismen.
Conrads skicklighet och subtilitet framgår tydligt i Victory, den sista av hans romaner som ses som förstklassig. Summeras handlingen låter den som något ur en sämre äventyrsroman: i den indonesiska övärlden räddar Axel Heyst, en svensk baron, den enkla orkesterflickan Lena från förföljelse av Schumberg, en slem hotellägare, och de drar sig tillbaka till en ö där inga andra västerlänningar finns. Hotellägaren lyckas då övertala de skrupelfria äventyrarna Mr Jones och Martin Ricardo att Heyst gömt skatter på sin ö och får dem att söka vinna dem.
I själva verket är det som vanligt snarare psykologin än den i sig skickligt uppbyggda handlingen som intresserat författaren: de illusioner som skurkarna gör sig om skatten och varandra, Lenas oförmåga att tro på Heyst kärlek om hon inte offrar sig, och Heyst ovilja att erkänna att han är en del av världen. Detta gestaltas delvis genom den avancerade berättartekniken, där personernas egna tankar färgar av sig på berättandet, så att man aldrig kan vara säker på om det är författaren eller personerna som uttrycker vissa tankar. Där är vi så tillbaka vid politiken: vissa av de idéer som uttrycks framstår som föga anpassade för dagens värld, och den som upprört vill anklaga Conrad för sexism eller rasism kan tämligen lätt hitta material.
Allt detta kan verka aningen frustrerande: om man prompt vill läsa boken som en spänningsberättelse så måste man ta sig igenom många sidor innan hotet mot idyllen blir reellt, och även om Ricardo och Mr Jones bär på vissa anlag som senare skulle visa sig i andra hotande par i skurkar störs en sådan bilden tidigt, och inte enbart av att de också har en tredje kompanjon i form av den enbart halvt mänsklige Pedro.
Nej, Victory är inte lättsam underhållning för stunden. Det är snarare en varning för den skada lögner kan leda till: lögner man berättar för sig själv, sådana man berättar för andra för att skada dem och sådana man berättar för andra för att skona dem. Exempel på sådana ges många, och de leder aldrig till något gott.
–
