Sista delen av Strindbergs självbiografiska projekt, Författaren, har en titel som egentligen säger vad man behöver veta: här avhandlas nu den första delen av hans egentliga karriär, efter succén med Röda rummet och fram till att just den här boken kommer ut.
Det är förmodligen den tråkigaste delen. Strindbergs sätt att se världen i vänner och fiender, segrar och förluster, bakhåll och triumfer, är i sig ganska tröttande, men han ger sig också på att skriva ännu ett av sina politiska inlägg. Förutom att boken upptar Giftas och åtalet som kom som följd, så ger han sig även in och börjar hålla utläggningar om socialism, och speciellt sin beundran för visionerna om en återgång till lantliv i små samhällen, förtruten över att ingen vill tro att detta är framtiden.
Många nöjer sig att läsa endast Tjänstekvinnans son, och det är begripligt: ju vuxnare Johan blir, desto mer politik ger han sig på, och det är inte Strindbergs mest sympatiska sida.
