En känd regel för författare är Tjechovs gevär: om författaren säger att det hänger ett gevär på väggen, skall det avfyras innan berättelsen är slut. I I shall wear midnight håller sig Terry Pratchett, inte bara med ett gevär, utan en hel arsenal oavfyrade eldvapen. Premissen är att Tiffanny Aching har lyckats väcka upp häxjaktens spöke, som nu går genom världen och väcker folks vrede mot henne och andra häxor. Detta spöke tar formen av en man utan ögon, och har förmågan att besätta människor.
Som om inte detta vore nog är gamle baronen döende, och hans son Roland, är förlovad med en flicka med den mest odrägliga tänkbara svärmor, härsklysten och bördsstolt. Och så allt annat som måste skötas när man är häxa med egen domän, i synnerhet om man är ung häxa och den första på sin post – att ta hand om allsköns otrevliga andar då och då är väl en sak, men däremellan skall de gamla och sjuka hjälpas, påbörjade och avslutade liv förlösas, och Nac Mac Feegle hållas ordning på.
Det finns som sagt att göra. Det finns också många antydningar i boken om hur hemsk spöket är, och vad det kan göra mot vänner och andra. I slutändan avfärdas det dock ganska snabbt (om inte enkelt), och mycket av spänningen upplöses i stället när Tiffany knyter en vänskap och samtidigt lyckas avväpna en helt separat attack på henne.
Så även om Pratchetts humor och humanism ändå gör boken läsvärd, så är handlingen långt ifrån den mest lyckade. Peripeti har redan passerats när det är dags att konfrontera bokens antagonist, och det är inte lyckat.
–
