Lille Eyolf är dödsmärkt. Han är titelkaraktär i ett Ibsendrama, men hans främsta syfte är att en tid ha varit den matta som samlat på sig problem som sedan också sopats under den: fadern Allmers är någon slags ateistisk intellektuell, modern Rita, med tidens terminologi, hysterika och sensuell, svartsjuk på allt och alla. Allmers syster Asta uppvaktas av ingenjör Borghejm, men har svårt att slita sig från brodern.
Eyolf är svag och sjuklig, skadat av ett tidigt fall och aldrig rätt ihopläkt. Fadern kommer hem från fjällvandring, och har fått nya perspektiv: istället för sitt stora moralisk-filosofiska verk skall han ägna all tid åt sonen och dana denne till förnöjd man. Hustrun Rita vill mest ha Allmers för sig själv. Men så går Eyjolf i sjön, och allt spricker och gammalt var läcker ut lite varstans. Psykologin känns på flera sätt modern, som skräcken när fadern kommer på sig själv med att för en stund ha glömt att sörja, eller Rita som inte bara vill gå in i en modersroll.
Detta är tätare än annat Ibsen skrivit, ett drama med tre huvudparter och endast en biroll som finns med genom större delen av pjäsen: det är intensivt i familjen, det finns osäkrade hemligheter. Det är lite av en tillbakagång till tidigare maner, men känns samtidigt som något eget.
