John Gabriel Borkman är en bruten man: dömd för ekonomiska oegentligheter, numer levande på nåder på den gård svägerksan ropade in på exekutiv auktion. Hans hustru bor på nedervåningen; de talar inte. Fru Borkman drömmer om att sonen Erhart skall bli så lysande att faderns skandal glöms. Hennes syster Ella verkar mest vilja bli älskad: av John Gabriel eller Erhart, bara någon vill minnas henne med glädje och sorg. John Gabriel verkar helst vilja börja om sin klättring från fattig till rik och mäktig på nytt.
Vad Erhart vill tycks ingen riktigt fråga efter. Mer än möjligen fru Wilson, skild från sin tidigare man. Men hon figurerar mycket lite, och skådespelet är snarare en långsam lossning av gamla knutar hos den äldre generationen, som nu när Ella är döende och Erhart snart är vuxen till slut tvingas se varandra i ögonen igen.
Vad som kommer ske med Erhart till slut är från början mer eller mindre uppenbart. Hur de övriga reagerar bestämmer mindre hans öde än deras egna. Inte en särskilt subtil pjäs, och en som kanske inte åldrats med mycket värdighet: synen på avkomma är idag en annan, och att en misslyckad bankdirektör skulle hamna i fängelse verkar nästan som en saga.
