Den sista pjäsen av Ibsen i min samling är När vi döda vaknar, om skulptören som lever gott på ryktet han skaffat sig med skulpturgruppen Uppståndelsens dag, gift sig och nu dragit runt ett par år med hustrun Maja. En dag träffar han så på sin tidigare musa Irene, som säger sig ha återkommit till livet efter att ha dött ungefär när verket fullbordades och därför flytt Rubek.
Rubeks och Majas äktenskap verkar knaka i fogarna, och när så Maja får en inbjudan att följa med jägaren Ulfhejm upp på fjället, och Irene på liknande sätt vill ha upp Rubek dit, så hamnar de till slut på sanatorium, och beger sig sedan en vindpiskad, dimmig natt upp på kalfjället.
Det hela är i delar övertydligt symboliskt: Ulfhejm är närmast parodi på viril urman, Rubek en på en sofistikerad konstnär. Allt slutar lite som man kan vänta, och det är vägen mot katastrofen och de minnen av en enklare ungdom som snarast väcker intresse.
Lämna ett svar