Som en extra bonusskrift fick jag genom Västergötlands fornminnesförening för ett par år sedan (högen med böcker att läsa är stor, ack så stor) en skrift om den för mig dittills okände Claës Johan Ljungström, vilken i undertiteln karaktäriseras som fornforskare, poet och präst. Ljungström var drivande vid sagda förenings bildande, och denna bok utgörs i huvudsak av diverse skrifter av hans egen penna, kompletterat med introduktion och detaljer ur bouppteckningen.
Att han var fornforskare tarvar kanske förtydligande: snarast verkar han ägnat sig åt allmän folklivsforskning. Han skrev beskrivningar över flera av de härader han verkat i, med omdömen om klädesdräkter, allmän moral, näringar och historia. Det hela framstår närmast linneanskt, dock utan något av dennes hänförelse över naturen, undantaget om den var uppodlad. Ibland är det mer uttalat historiskt, som texter över runstenar eller enskilda artefakter.
Visst förekommer upprop om att bilda en fornminnesförening, liksom fördömanden av de som vill förstöra lämningar, men lika mycket är han moralist, stundom i än idag aktuella frågor. Låt vara att de bilder av den gamla fattigdomens förnöjsamhet han målar blivit allt mer pekorala, men han säger även att enda sättet att stoppa barnatiggare är att inte ge pengar till dem direkt (dock möjligen utfordring), utan istället till fattigvården, något som ekar än idag.
Poesin är inte stort mycket att säga om: stilen är åldrig, ämnesvalen än mer, och även om det inte är något stort fel på den är den med rätta bortglömd. Liknande omdömen kan nog ges även om övriga texter, men där finns i alla fall en viss kulturhistorisk koppling som ger dem visst intresse. Hade boken dock inte kommit på köpet är det dock tveksamt om jag någonsin saknat den.
