Även om engelsmännens segrar vid Crécy och Poitiers under hundraårskriget möjligen var större, så var den vid Azincourt helt oväntad: kanske sextusen engelsmän, de flesta ofrälse bågskyttar, plågade av hunger och dysenteri, mötte en fransk här som var flera gånger större, bestående av huvudsakligen tungt beväpnade krigare, på ett fält de senare valt, i en strid de också kunde välja om de faktiskt ville ge sig in i. Och engelsmännen inte bara vann och tog fångar, de gjorde det med minimala förluster.
Juliet Barkers Agincourt handlar inte främst om själva slaget: för detta är källorna för få och kortfattade, medan slagfältet inte är utgrävt. Boken handlar istället huvudsakligen om förspel och efterspel: varför var engelsmännen just i Azincourt, och vart var de på väg? Varför var de i Frankrike på kampanj överhuvudtaget? Och vem var den där Henrik V, och hur hade han fått landet med sig på ett krig?
Samtidigt är det en väldigt fokuserad bok: inte mycket energi ägnas åt resten av hundraårskriget, eller vad som kom efter slaget (segern utnyttjades inte förrän något år senare i en ny invasion). Huvudpersonen är tydligt Henrik V, som Barker verkar beundra (och som skildras med definitivt goda egenskaper som sparsamhet och rättvisa, inte bara en vilja till krig).
Är det något som saknas? Ja, beskrivningen av slaget är som sagt något kortfattad: dessutom sägs rätt mycket om stridens realiteter i inledningen snarare än i huvudkapitlet, och kanske med för lite stöd i själva texten. Hänförelsen inför Henrik V hade gärna fått skalas ner någon grad, även om Barker ansträngt sig för att vara rättvis mot de fransmän som stundom fått oförtjänt dåligt eftermäle (den franske kronprinsen tycks hon däremot haft svårt för).
Det är inte den bästa bok om ett enskilt slag jag läst, men den är levande, rik på intressanta detaljer och saknar till största delen mindre intressanta sådana, så för den som intresserar sig för ämnet kan den gott rekommenderas.
