Lars Ericson Wolkes Stridens verklighet anknyter väl till hans tidigare verkningsområde inom främst svensk militärhistoria: undertiteln klargör att det är Sverige 1563-1814 som det gäller. I övrigt är det inte helt solklart vad ämnet är. Svenskar i strid, förvisso, och svenskar inom det militära, och omhändertagande av de döda, men känslan är att det inte riktigt finns någonting mer än det redovisande och lätt generaliserande.
Det är många öden som redovisas, både mer kända skildrare av strider som vanliga soldater som fiskats upp ur rullorna och nu får utgöra typexempel. Detta görs förtjänstfullt, liksom skildringarna av enskilda slag får fram hur blodiga och magvändande de kunde vara. Citaten har endast lätt vidrörts av redaktörspennan (så lätt att det är svårt att säga vad som eventuellt gjorts med dem), och när innehållet behöver förklaras eller utläggas så görs det ledigt och tydligt (förutom vid ett tillfälle då ordet »feg« på äldre sätt används i betydelsen ›dödsmärkt‹, medan författaren samtidigt använder det med dess moderna innebörd). Författaren ger sig på att generalisera lite utifrån dessa, men här är troligen bokens stora problem: det finns en genomgång tidigt av olika teorier kring vad som motiverar soldater, men de senare kapitlen anknyter inte speciellt starkt till dessa. Likaså är det avslutande kapitlet »Slutresonemang« snarast en sammanfattning av tidigare kapitel.
Det som främst saknas är därför något som riktigt driver på: de enskilda kapitlen skulle troligen gjort sig utmärkt som delar av översikter i mer berättande historier, men nu verkar de snarare som fragment utan att det framgår riktigt tydligt varför de valts ut. Boken är välskriven (med några mindre malörer) och intressant, och redogör för olika drabbningar och efterspel klart och tydligt: känsliga läsare bör varnas för realitetens osmak. Det finns massor av detaljer, även om det aldrig blir någon riktigt bra syntes av dem.