Feeds:
Posts
Comments

Archive for augusti, 2025

De ungefärliga tankarna bakom Captain Carter: Woman out of time är uppenbara: skapa en serie för att kapitalisera på ett av de bättre avsnitten av What if…? på Disney+, från tiden när Marvelfilmatiseringarna fortfarande var på en stigande kurva. Alltså: Peggy Carter har tagit över Steve Rogers roll i den första Kapten Amerika-filmen, inklusive att ha störtat över nordpolen och först tinats upp i modern tid. Här hamnar hon dock i ett alltmer isolationistiskt Storbritannien, paras ihop med Betsy Braddock, och får bekämpa Hydraagenter som av någon anledning poppar upp igen.

Den brittiske premiärministern är en uppenbart slem typ, men Betsy och en ung granne gör snart att Peggy börjar ana konspirationen, och en cyborg-Tony Stark dyker också snart upp. Historien följer egentligen inte exakt någon av filmerna, men det finns några blinkningar här och där, vilket gör att det är ganska trevlig kortserie: det finns inte så mycket bagage här att hålla reda på, och jag tror egentligen inte det finns något att läsa vidare efter heller.

Read Full Post »

Sista pjäsen i min Molière-samling är kanske den bäst typiska: kort, snärtig, inga onödiga invandrande kungatjänare, begriplig. Den inbillade sjuke är nog den som kommer närmast klassisk fars, inklusive en personer som gömmer sig för att tjuvlyssna. Förvisso har den såväl inledning som intermezzon med musikinslag, men den känns ändå helgjuten.

Huvudperson är Argon, som tror att döden är nära om han inte får ständiga lavemang (toaletthumorn är aldrig långt bort). För att säkra detta vill han gifta bort sin dotter med ett nöt till nyutexaminerad läkare, innan den smarta tjänarinnan lurar bort honom. I bihistorien försöker hans nya hustru lura till sig alla hans pengar, för att riktigt understryka hur lättlurad han är.

Strukturellt inte speciellt avancerat, men rappt och rakt och njutbart: det enda att beklaga är väl att den inte går att modernisera hur som helst eftersom dagens läkare faktiskt är något mer trovärdiga än 1600-talets, men å andra sidan finns fortfarande andra som kommer med hälsoråd och vet att ta betalt för dem.

Read Full Post »

Jag har för mig att det var semlorna som drog in mig: på något sätt dök videon där Max Miller, värd för youtubekanalen Tasting History och författare till kokboken med samma namn, gjorde semlor och provsmakade upp i mitt flöde. Som namnet på kanalen antyder var det inte vilka semlor som helst, utan Cajsa Wargs recept, och videon talade lika mycket om Adolf Fredrik som bakverken. Jag såg den, och sedan inte mer, förrän ett par år senare, och nu hör kanalen till de jag följer.

Jag har aldrig provat något av recepten (alltför ofta krävs någon ingrediens jag inte känner jag orkar leta upp, eller så är tillagningstiden bortom vad jag finner rimligt), men jag gillar att det är en dos inte alltför svårsmält historia, och maten är sällan något som skadar. Boken är liknande, även om det mer avkortade formatet gör att historierna känns mindre tillfredsställande.

Jag tror aldrig jag kommer laga till melas zomos (spartansk blodmat) eller hummus med 12 sorters kryddor, eller en biff med vitlökssås nog för 12 personer – men kanske jag gör paj på brieost, eller ost- och örtfyllda tomater, eller romerska musslor, och att läsa historierna om dem alla har varit trevligt.

Read Full Post »

Jag blir inte riktigt klok på vart David Dunér egentligen syftat med sin Svensk idéhistoria: forntid, medeltid, renässans. Förvisso skulle man väl kunna svara att det är menat som en översikt över idéhistorien under de tider en sådan låter sig skrivas utan att volymen som skall omfatta den blir helt otymplig, men även som sådan känns den lite lös i kanten.

Författaren skriver själv att man tidigare vanligen börjat sådana översikter i medeltiden, när det först finns källor som på djupare sätt redogör för enskildas tankebanor, och det märks att det finns en liknande uppdelning här i före och efter den latinska skriftens utbredning. De första årtusendena skriver han primärt utifrån materiella förutsättningar, exempelvis hur det nomadiska jägar-samlar-samhällets tankar och idéer skiljer sig från det bofasta jordbrukarsamhället, men när han kommer till medeltiden blir det snarare fokus enbart på idéer som uttryckts i skrift eller varit på andra sätt skriftnära.

Det finns förvisso en del missar i detaljer (som folketymologin för Hugin och Munin), men det som främst gör att boken känns otillfredsställande är att den mest konstaterar saker, och egentligen aldrig riktigt framställer det som att det finns olika sätt att betrakta en fråga (utom möjligen när författaren inte håller med sina källor). Texten är sluten: det finns inga hänvisningar för att söka ytterligare kunskap, mer än en listning av brukade källor på slutet, förvisso tematiskt ordnad. Det finns heller inte mer än ett personregister, vilket är extra besvärande när bokens första tredjedel behandlar tider där vi knappt känner några namn. Däremot är bildmaterialet ofta utmärkt, med många bilder som inte är de man normalt förväntar sig; även övrig formgivning förtjänar ett erkännande.

I slutändan är dock frågan vad man egentligen skall göra med denna bok: förvisso är dess översikt över olika former av formellt tänkande under senmedeltid och femtonhundratal inget att fnysa åt, men dess skildring av tiden därförinnan är tyvärr inte den triumf som skulle kunna bli fallet när man använder beprövad metodik på ett lite oväntat område. Jag undrar om det kanske inte hade varit bättre att inte försöka bryta ny mark. Ibland är det att en idé är gammal ett tecken på att den är bra, inte att den är mogen att omprövas.

Read Full Post »

Hemma hos mormor fanns, i alla fall när jag var liten, ett par serietidningar min äldre kusin måste ha tagit dit (likaså en hel drös från när morbror var liten). Bland dessa fanns i alla fall en marveltidning, och jag har således minnen av såväl något äventyr med She-Hulk som vad jag nu insett är del nio i tolvdelarsäventyret Secret Wars – kampen mot Beyonder.

Av den korta introduktionen i den samlingsvolym jag nu läst, där allt nyöversatts till svenska, var detta den första större serien i vilken en hel mängd annars huvudsakligen separata grupper fick mötas. Numera är väl sådant vardag, men då var det nytt och fräscht, och upplägget är väl ett av flera tecken på att seriernas bronsålder var på säg att övergå i den moderna åldern.

Idag har den fräschören flyktat. Inte kanske så mycket för konceptet, även om det är tämligen grovt tillhuggt med en enormt mäktig Beyonder som transporterar en massa skurkar och hjältar till en enkom för syftet ihopplockad planet och lovar att uppfylla vilken önskan de vill – om de lyckas döda sina fiender. Detta tycker de flesta skurkar verkar ypperligt, samtidigt som X-men snarast verkar villa ge alla andra så många ursäkter de bara kan att misstro dem.

Det blir en del tämligen meningslösa turer fram och tillbaka, med riktigt med tillfällen för alla sidor att puckla på varandra. De enda två som verkar tänka sig en väg ur det hela är Magneto (låta X-men gå samman med övriga hjältar, döda skurkarna, önska fram tolerans) och Doktor Doom, som försöker tillskansa sig Beyonders makt.

Mördandet går det sisådär med: den enda som faktiskt till slut verkar avlida är en tillfällig extra, som uppvaktas av såväl Johnny Storm som Colossus; andra återhämtar sig relativt snabbt, och eftersom Doctor Doom också passar på att ge ett par nya personer krafter så snarast ökar antalet personer (Spindelmannen får också en märklig, svart dräkt med sig hem).

Det som får det hela att verka nattståndet är det klumpiga berättandet, särskilt i inledningen, vilket ej avhjälpts av nyöversättningen. Det tar sig, men Wasps otroliga våpighet eller hur snabbt amorösa känslor utvecklar sig verkar direkt fånigt (skurkarnas romanser är faktiskt något bättre här). Beyonder ser man inte mycket till. Jag vet inte om dessa svagheter egentligen bara var de sista resterna av seriernas bronsålder, eller om de var ett olycksfall i just detta arbete, men jag har inte blivit så värst sugen på att ta reda på det heller.

Read Full Post »

« Newer Posts