Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Henrik Berggren’

När sista delen av Henrik Berggrens Landet utanför tar vid har det värsta passerat: Tysklands stjärna har nått sin höjdpunkt, och efter Stalingrad, El Alamein och den amerikanska landstigningen i Nordafrika kommer den bara fortsätta dala.

Detta vet naturligtvis den svenska regeringen eller befolkningen inte säkert: det ser förvisso mer hoppfullt ut än på länge, men samtidigt finns det hundratusentals tyska soldater i Norge, och även om finska soldater ockuperar Fjärrkarelen tickar klockan till dess Stalin får loss resurser att kasta ur dem och kanske ockupera Finland. Så den svenska regeringen måste nog fortsatt acceptera transiteringar, och måste försöka övertala vännerna i öster om att det är dags att ta sin Mats ur skolan.

Fast när tiden går verkar de där transiteringarna och andra avtal med Tyskland allt mindre nödvändiga, och de allierade blir allt mindre förstående. Det är inte så att Sverige egentligen gillar Tyskland, men det tar längre tid att riktigt svänga bort från eftergiftspolitiken än som kanske är nödvändigt – man kan se hur den senare myten om neutraliteten börjar gro. Till slut vänder dock historien även i Sverige: man kränger sig undan en förnedrande eftergift efter en annan, antinazism går från något som främst utövas av ett fåtal modiga till att bli helt självklart, orienteringen börjar vridas västerut. Man gör också genuint värdefulla insatser: den tidigare oviljan mot flyktingar förvänds, och man hjälper till att rädda först Danmarks judar, sedan även Budapests, liksom balter, danskar, norrmän.

Den svenska erfarenheten under andra världskriget är egentligen inte särskilt uppbygglig. Man gjorde vad man kunde för att rädda freden, och kanske grannarna. Andra komprometterade sig förvisso än värre, och den svenska byken gick att till slut bleka ren. men tiden är fortfarande en vi kan lära mycket av, när makthungriga galningar och ogärningsmän tycks allt svårare att undvika. Det kanske inte är troligt att Sverige kommer bli en kvarvarande neutral ö, men det kanske går att undvika ett läge där man sitter med huvudsakligen dåliga kort och måste hoppas på andras ointresse för att överleva.

Read Full Post »

Den andra delen av Henriks Berggrens serie Landet utanför behandlar september 1940 till årsskiftet 1942-1943: mestadels tunga, slitiga dagar, då Sverige återigen tvingades kompromissa med hedern för att säkra freden. Permittenttrafiken till och från Norge hade redan medgetts, men nu önskades även truppöverföring till Finland som gett sig i Tysklands händer och med dem anfallit Sovjet (allt skylt av ett statsrättsligt fikonlöv).

Balansgången var nu ännu vanskligare: Tyskland var fortfarande starkt, men verkade kanske inte fullt lika orubbligt när det själv påtagit sig ett tvåfrontskrig och amerikanerna börjat öka sitt stöd. Sverige var omgivet av ockuperade eller tyskallierade länder. Tyskarna yrkade på censur, justitieministern var inte ovillig. I Göteborg låg en grupp norska handelsskepp i kvarstad. Allt fler rapporter inkom om tyska övergrepp, mot norrmän och judar.

Att hålla Sverige utanför kriget, och i slutändan ändå någotsånär okomprometterat, var en bedrift. Berggren skildrar dock inte enbart om politik: även sådant som idrott, folkhushållning och kultur får utrymme, även om det mesta naturligtvis färgas av kriget. Målet är att försöka skriva fram tiden som den upplevdes: vad visste regeringen vid midsommarkrisen? Och kanske viktigare: vad visste man innan, och hur försökte man parera?

Read Full Post »

Henrik Berggrens Historien om New York är en grundläggande historik över denna nittonhundratalets stad framför andra: från det att de första europeiska segelfartygen seglade uppför Hudsonfloden fram till och med elfte september (och något därefter också): från att ha varit holländsk handelsstation för pälsverk till världens mest sofistikerade och blandade stad.

Stadens tidiga välstånd byggde dock på handel med Karibien: genom att förse plantagerna med förnödenheter kunde stadens köpmän få gott betalt. Den goda hamnen gjorde staden attraktiv, och när kolonierna gjorde sig självständiga var det den största staden. Kohandel ledde dock till att den inte blev huvudstad. Den blev istället första anhalten för alla de människor som sökte sig till den nya världen, alla fattiga och utstötta som sökte sig en ny chans: många drog vidare, en del blev kvar och försörjde sig i stadens industrier.

Berggren berättar ganska rakt, blandar in lite vittnesmål och anekdoter, ser till att ta upp minoriteter och kvinnors rättigheter likaväl som formell politik och de rikas nöjesliv. Det är underhållande, lärorikt och välskrivet, men sällan på ett sätt så man hajar till och förundras. Det är inte någon definitiv bok, eller någon banbrytande, men det är en bok som fullgör sitt uppdrag. Är man intresserad av ämnet finns inget som bör avskräcka, är man det inte finns inget som gör att man absolut måste läsa.

Read Full Post »

Vi lever fortfarande i en värld som till stora delar ser ut som den gör som en följd av andra världskriget. Det finns fortsatt goda skäl att läsa sig in på den tiden, både förstå varför det blev som det blev, och om den ordning som byggts upp är av värde – för att ta ett uppenbart exempel, så kan man fråga sig om den svenska neutraliteten bara var lyckosam på grund av turliga omständigheter, eller om ett mer kraftfullt försvarsförbund hade kunnat undvika större olyckor? Var den svenska politiken ryggradslös, eller ett försök att rädda vad som räddas kunde inför övermakten?

Lätta frågor att ställa, lätta att vinkla och ge enkla svar på, men svårare att besvara när man gräver djupare. Det gör Henrik Berggren i Landet utanför: Sverige och kriget 1939-1940, som skildrar Sverige under det första krigsåret, september till september. Hans mål tycks inte vara att döma Per Albin Hansson, utan att förstå (en del andra figurer, som militärer och diplomater, får ganska besvärande omdömen, men det gäller främst när de lyckats hänga sig själva genom nazistsympatier, oförståelse för tryckfrihet, eller allmän frigörelse från verkligheten).

Boken skildrar dock inte bara (främst?) politiker, utan även mer vanligt folk: genom återgivande av innehåll i dagböcker och brev får också arbetare, inkallade, journalister och intellektuella komma fram: man får en aning om militärens inställning till de två upplevda fienderna, man ser hur vanligt folk harmas över att inte mer görs utan att veta riktigt vad som kunnat göras (den svenska regeringens resonemang var på gott och ont mindre kända), man ser att de likfullt försöker leva sina liv med barnuppfostran, midsommarfirande, kärleksaffärer. Vissa drömmer om att spela hjältar, andra hoppas bara på att hålla sig från eländet. Någon hejar på Hitler, någon på Stalin, de flesta sympatiserar med Storbritannien och Frankrike men kan inte lite på deras löften, som flera gånger visat sig ha mycket låg lödighet.

Pressklipp, dagböcker, brev, regeringshandlingar, depescher, memoarer: det är ett stort arbete som nedlagts, och bilden som framträder är komplicerad. I efterhand är det alltid lättare att peka på vad som kunde göras, men utifrån den bild som Berggren tecknar av kunskapen om omvärlden och det uppdrag som beslutsfattarna tyckte sig ha är det enklare att förstå och svårare att döma. Två delar till skall det bli, dessa ses fram emot.

Read Full Post »

I höstas var det uppståndelse om att Henrik Berggrens Palme-biografi Underbara dagar framför oss inte fick – inte ens blivit nominerad till – Augustpriset.  En läsning senare är denna uppståndelse förståelig: det är helt enkelt en förbaskat bra och läsvänlig biografi, som trots sina 650 sidor aldrig får en att vilja att den kunde hoppa över något för att hasta vidare mot den där hemska februarikvällen.

Det är inte bara Olof Palme som biograferas, utan det ges ordentlig bakgrund till tidsanda och andra aktörer: ibland får man lust att lägga ner boken för att jaga rätt på något sidospår om existentialistiska författare eller den i efterhand vansinnigt liberala synen på sexualitet som grasserade runt 1970. Risken är måhända att en så stark framställning dårar läsaren, men va tusan: om inte annat är det god läsning.

Palme framställs i princip som en framtidstroende existentialist, vars syn på politik var att en stark stat skulle garantera maximal individuell frihet: om man vill en form av socialliberalism som betonar allas rätt till lika möjligheter, oavsett ursprung och grupptillhörighet; om man vill en variant på den amerikanska drömmen formad i ett land där staten inte ses som ett hot. På liknande sätt stod det till med utrikespolitiken: förutom en allmän motvilja mot »diktaturens kreatur« så var han en nationalist i den meningen att han menade att varje folk hade en rätt att forma sitt eget öde utan att utomstående skulle komma med krav: en rimlig ståndpunkt i en värld mellan två starka poler som ingendera sågs som det minsta altruistisk.

I stort är det också en positiv bild som formas: Palme framställs som en politiker med starka grundidéer men stor pragmatism vad gäller medlem. En stor taktisk förmåga, liksom en känsla för vad som låg i tiden, parad med nog med integritet att inte förråda vad han trodde på.  Det är en imponerande bild av en imponerande politiker.

Read Full Post »