Den här gången har i alla fall bokförlaget Stolpe lyckats få till såväl titel som undertitel som rimligt motsvarar innehållet: Människan och läsandet: Aspekter på en livsavgörande aktivitet är kanske inte det snärtigast tänkbara, men inger å andra sidan inte falska förväntningar.
Tio essäer som på olika sätt behandlar läsning borde också vara mums för Måns, och visst finns det flera trevliga inslag, som Ola Wikanders översikt över tidighistoriska skriftsystem i östra Medelhavsområdet och Jesper Svenbros redogörelse för ord för läsning i gammalgrekiskan, Bengt Jangfelds text om Ryssland och den ryska litteraturens villkor och Dick Claéssons introduktion till Litteraturbanken, liksom ett par texter som försvarar sin plats utan att jag egentligen fann dem särdeles spännande (ljudböcker har aldrig lockat mig, hermeneutik verkar som gjort för att förvandla nöje till arbete, och även om jag respekterar dagskritiken så förlitar jag mig mer på de viktigaste kritikerna av alla: tiden och glömskan).
Sedan finns det de texter som på ett fantastiskt sätt blottlägger svagheten i varandras argument: Peter Luthersson försöker först argumentera för införandet av en svensk kanon (2024, alltså när Trägårdh et al. redan varit igång ett tag), bland annat med argumentet att man bara stödjer sig mot sådant som gör motstånd, alltså att själva argumentet runtomkring är lika viktiga som själva listan. Han avslutar för övrigt sin text med en lång litania över allt han uppfattar som eländigt i Sverige som tydligen skall avhjälpas av denna kanon, en lista som får en att undra över hur han överhuvudtaget står ut med att leva.
Denna text följs av en av Joel Halldorf om Bibelns historiska betydelse för svensk kultur och moral, där han vänder sig emot alla försök att anbefalla studier av denna text enbart i syfte att stärka moralen (att blanda ihop mål och medel leder förvisso sällan till något gott), men ger en ändå känslan att det nog hade varit bättre om Bibeln att fått vara kvar som yttersta moralisk garant, ty nu har vi hamnat i ett läge där fundamentet för moralen är att »människan är ett djur bland andra djur, därför har hon ett unikt och okränkbart värde« (en halmdocka så löjeväckande att den inte ens förtjänar komplimangen i att besvaras).
Summa summarum: vi behöver en kanon eftersom det skulle göra svensk kultur uthärdlig för Peter Luthersson, fast att försöka tvinga texter att bli moralens stöttepelare leder enbart till att texterna oundvikligen förminskas så att de för många enbart ses som stöd till en kultur de vantrivs i. Nejtack.
Men som sagt: det finns helt klart läsvärda bidrag. Synd bar att de trängs med folk som vill göra läsande till medel för annat.
