Efter att ha plockat upp första delen av Strange, I belong to death, vari Cleo tar över som Sorceror supreme, kändes det rimligt att även införskaffa del två, The Doctor Strange of death: även om jag inte riktigt förstår poängen med den här typen av magi i en värld där det redan tidigare finns ytterst få regler, så fanns det tillräckligt mycket i historien för att läsa även slutet.
Denna volym inleds med att Wong försöker ta reda på varför han har ett gap i sitt minne, i en liten historia som går i hårdkokt deckarstil. Detta är kanske den roligaste biten, för trots bittra återblickar så är tempot lite lugnare än det som kommer senare, då mycket utrymme tas av slagsmål där magiska energier drar fram i härskaror över sidorna, och sedan ångestfärgad passion då – här borde kanske en varning för att handling avslöjas läggas in, men ingen blir nog egentligen förvånad – Stephen Strange sluppit ur dödens klor och som Skördemannen gått i hennes tjänst för att stilla de gengångare som de verkliga skurkarna släppt ut.
En längre förklaring till var de kom ifrån och varför ingen vet vilka de är senare, och så är det dags för slutstrid, en eukatastrof och så ett slut där vi kan återvända till någon slags normalitet. Även om man kan ha åsikter om hur ofta serier tenderar att göra detta får man ändå erkänna att man här faktiskt försökt förtjäna det, och låter manipulation av hela världens kollektiva minne vara en väsentlig del av handlingen, inte en bekväm återställarknapp.
