Titeln på Lars Lönnroths Världen efter Ragnarök är ganska sökt: förvisso handlar första dryga tredjedelen om fornnordiska saker såsom Sturla Thordarsons författarskap eller Rökstenens inskrift (där Lönnroth är skeptisk till senare tiders tolkningar), men att av andra delens idealvärldar (som Taubes Provence eller det mer generiska Samarkand) är det väl egentligen bara det Bellman frammanar i Bacchi tempel som möjligen kan sägas framväxa efter en katastrof (Movitz bortgång). I sista delen överges också idén helt och istället går Lönnroth in på några mer moderna författarskap, som Halldór Laxness, Göran Palms och Lars Gustafssons.
Egentligen är detta inte något större problem: undertiteln Essäer om litteratur och kulturhistoria klargör vad man kan förvänta sig, och själva innehållet är mestadels en trevlig blandning. Förvisso kan väl det där om Rökstenen nästan framstå som en äldre herres ovilja till förändring, och de senare författarna visar sig snart ofta vara Lönnroths personliga vänner, vilket ger en konstig bismak. Texterna om Göta älv som magiskt gränsland, nidverser, Pusjkinkulten i Ryssland (försedd med ett efter 2022 nödvändigt tillägg) eller romantikernas försök att låta de fornnordiska gudarna spela liknande poetiska roller som de grekisk-romerska (vilket egentligen bara lyckats med Fröja, vilket dock i huvudsak skedde före romantiken) är alla intressanta på olika sätt.
Lönnroth är inte någon lysande författare: hans prosa fungerar för det mesta, och den låter entusiasmen skina igenom, men tricket att avrunda en text vill sig inte alltid. En retorisk fråga som inte leder någonstans, ett försök att överföra en bild från ett verk till verkligheten verkar bara sökt. Det är synd, för vägen dit har för det mesta varit trevlig, och att då avsluta på en not som inte klingar helt rent kan förta intrycket mer än det borde.
Lämna ett svar