Om man ville presentera Platons Staten för en internetskadad publik skulle man helt enkelt kunna säga att »en filosof skrev detta«: den stat som titeln syftar på är förvisso ett tankeexperiment med syftet att visa på rättfärdighetens överlägsenhet, men är mer känd för att Platon vill att filosofer skall styra den, och de totalitära kraven han ställer: allt som inte Platon gillar (gestaltande konst, valfrihet, personliga ägodelar) skall bort, och det enda som skall räknas är filosofi.
Den stat som beskrivs är alltså en utopi, och således såväl ouppnåelig som steril. Likaså är många av de argument som framförs oväntat svaga: ofta bygger de på ett utelämnat tredje, ibland på ren semantik, och ingenstans får man känslan att filosofer faktiskt har den praktiska förmåga som sägs krävas.
Likväl finns det förutom beskrivningen av staten en massa berömda passager: människorna i grottan som endast ser tingens skuggor, Gyge och hans osynlighetsring, bevis för själens odödlighet och Skaparens höghet. De flesta varar bara några sidor, om ens det, och sedan återvänder vi dock till fritt spekulerande om likheter mellan människors och staters funktion. Det är en bok vars inflytande är odiskutabelt, men en del av det som tagits ur dess fatabur har visat sig obrukbart, medan annat med större potential (som den förvånansvärt positiva synen på kvinnors förmåga) lämnades orört.
Lämna ett svar