Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Biografier’ Category

För den som redan läst Surely you’re joking, Mr Feynman? och vill ha mer av Richard Feynmans anekdoter, så är What do you care what other people think? delvis ett svar: ett par sådana finns mellan pärmarna. Där finns också historien om hans uppvaktning av hans första hustru, Arlene, som var drabbad av tuberkulos och avled under tiden han arbetade vid Los Alamos, en del brev han skrivit, samt en längre reodgörelse för arbetet i kommisionen som skulle reda ut vad som orsakade Challengerolyckan (inklusive episoden då Feyman höll en packningsring nedsänkt i sitt glas med isvatten för att demonstrera hur ringen påverkades av kyla).

Två saker finns att ta med sig: dels de ofta tämligen lustiga anekdoterna i sig själva, dels den attityd av respektfritt ifrågasättande som Feynman intog. Han nöjde sig sällan med enkla, officiella svar, utan ville gräva vidare; den typ av grävande som fick honom att inse att problemet inte bara var att packningsringen inte var lämpligt utformad, utan att det fanns en kultur vid Nasa där säkerheten fick urholkas, och där personer i ledningen inte lyssnade på sina ingenjörer när de försökte varna om problem.

Det hela är helt klart lite av uppstekta rester: inget direkt fel på något, men inte riktigt lika livligt och underhållande som den tidigare boken. Delarna om Challenger har en del nyttiga lärdomar om säkerhetskultur, och det finns annat matnyttigt här och var, men om det inte är vad man specifikt är ute efter är det främst en bok för den som vill ha mer, inte en bok att börja med.

Read Full Post »

När någon skall försvara seriemediet (eller kanske: skulle försvara. Nuförtiden behövs väl inga apologeter?) så hör Alison Bechdel till de goda exemplen: långt från superhjältar och rymdskepp, och istället intellektuell, feministisk, queer, litterär. I Fun home berättar om sin far: begravningsentreprenör och lärare i engelska, diktatorisk, kall, besatt av inredning och trädgård, smygbög som hade affärer med gymnasiepojkar, perfektionist.

Inte en lätt man att ha som far. Inte en lätt man att älska. Inte en lätt man att sörja, när han dör efter att ha blivit överkörd av en lastbil i vad som kan ha varit ett självmord. Modern och bröderna finns också där, men de är bifigurer i denna berättelse.

Minnen av ens föräldrar är också berättelser om en själv, hur man tar efter dem, protesterar mot dem, blir dem. Fadern dog när Alison var student; hon hade nyss kommit ut själv, och fått reda på att han hade affärer med pojkar. Hon är självanalytisk och har en nästan för klar syn för möjliga litterära anspelningar (och ibland kommenterar hon själv att vissa saker är lite för bra så att sanningen blir osannolik). Hon jämför sig själv med fadern, hon saknar honom uppenbart, trots att han kunde vara skrämmande och farlig, sällan framstod som han egentligen brydde sig om sin familj.

Det finns många serier som är mer spännande än denna. Det finns en del som kan mäta sig med den humor jag hittills knappt berört. Det finns troligen också de som är mätbara som intelligenta uppväxtskildringar och personporträtt, men dessa är rimligen mycket få. Om nu behovet av bevis för seriemediets inneboende möjligheter ännu inte är mättat, så är inte heller Fun homes möjligheter att vara ett av dem ännu uttömt.

Read Full Post »

Socialdemokratins svenska högsommar förknippas huvudsakligen med två män: statsminister Erlander, och finansminister Sträng. Man kan ställa dem mot varandra på många sätt, men klart är de att med sina rekordlånga taburettinnehav mer än några andra stod för kontinuitet. Anders L. Johansson hade redan innan sin biografi Rikshushållaren skrivit en biografi över Sträng, Landsvägsagitatorn, som fokuserade på Strängs fackliga karriär, men här är det regeringsåren som står i fokus.

Sträng började inte som ekonom: han var facklig ombudsman för lantarbetarna, och lyckades som sådan förhandla bort statarsystemet, innan han kallades till statsråd, först på jordbruksdepartementet, sedan som föreståndare för folkhushållningen under efterkrigstid, och sedan, i erkännande av hans kapacitet och folkliga förankring, den som i mycket fick genomföra det socialdemokratiska programmet: han var först socialminister innan han hamnade på den post han mer än någon annan förknippats med.

Som finansminister hade han att hålla emot inflation, förmå LO att inte kräva för stora löneuttag och skaffa fram finansiering till nya välfärdsreformer. Han lyckades närmast på egen hand övertyga LO om att oms var en nödvändig skatt för att finansiera välfärden, spelade sedan bluffpoker med de borgerliga och vänstern tills skatten gick igenom riksdagen, och kunde sedan lugnt borga för att den ena reformen efter den andra kunde genomföras med full finansiering. Han var också omåttligt populär, en skicklig talare och pedagog som ingav förtroende.

När konjunkturerna sedan runt 1970 vände lyckades det sämre: han framstod som föråldrad och insyltad med kapitalet, hans metod att balansera mellan inflation och arbetslöshet hjälpte inte när båda uppstod samtidigt, och han misslyckades helt att hantera Astrid Lindgren när hennes marginalskatt uppgick till 102 % och hon tog sig för att skriva berättelser i Expressen.

Ungefär där tar också författarens energi slut: efter valförlusten 1976 tycks Strängs enda viktigare insats ha varit att ha suttit i vägen så att kanslihushögern fick vänta på hans pensionering från riksbankofullmäktige innan de kunde avreglera bankerna. Det är också symptomatiskt: Sträng verkar ha varit en man som gick helt in för politiken och värnade sitt privatliv, en linje Johansson följer. Det är Sträng politikern, Sträng ministern, Sträng talaren, som möter, inte Sträng privatpersonen (Sträng hyresvärden skymtar hastigt förbi). Fokus ligger också nästan enbart på huvudpersonen, på samtiden enbart när hans agerande behöver förklaras.

Det är inte en dålig biografi, utan redogör i mycket för en man som från små förhållande blev en av 1900-talets mest framträdande svenska politiker, men också en man som kanske överlevde sig själv: han fostrades i fattigsverige, och det främsta erkännande man kan ge honom är att han bidrog till att göra nya politiker av hans egen typ närmast omöjliga.

Read Full Post »

Sista delen av Strindbergs självbiografiska projekt, Författaren, har en titel som egentligen säger vad man behöver veta: här avhandlas nu den första delen av hans egentliga karriär, efter succén med Röda rummet och fram till att just den här boken kommer ut.

Det är förmodligen den tråkigaste delen. Strindbergs sätt att se världen i vänner och fiender, segrar och förluster, bakhåll och triumfer, är i sig ganska tröttande, men han ger sig också på att skriva ännu ett av sina politiska inlägg. Förutom att boken upptar Giftas och åtalet som kom som följd, så ger han sig även in och börjar hålla utläggningar om socialism, och speciellt sin beundran för visionerna om en återgång till lantliv i små samhällen, förtruten över att ingen vill tro att detta är framtiden.

Många nöjer sig att läsa endast Tjänstekvinnans son, och det är begripligt: ju vuxnare Johan blir, desto mer politik ger han sig på, och det är inte Strindbergs mest sympatiska sida.

Read Full Post »

Tredje delen i Strindbergs biografiprojekt, I röda rummet, närmar sig Johans genombrott, såväl på det professionella som det äktenskapliga planet: Johans roll som alter ego blir också allt tydligare, för där ungdomsåren knappast kunde kontrolleras av andra än de som råkade vara med, så hamnar vi här åtminstone i miljöer som senare skulle återkomma.

I det yttre händer inte mycket av direkt intresse för eftervärlden: han driver runt utan att hitta ett jobb han kan behålla, provar att starta branschtidning för försäkringsbolag, men kan inte smeka medhårs, vänder åter till teatern men ger nästan genast upp igen, lever på lån, är kort tid telegrafist, journalist. Till slut hamnar han på Kungliga biblioteket, och gör sig själv till sinolog. När boken stänger skall han precis introduceras i ett finare hem, där unga friherrinnan har skådespelarambitioner …

Det är inte en särskilt spännande historia: Strindberg känns mycket som han står och stampar, och även om han senare skulle få god nytta av alla miljöer Johan rör sig i så tycks han vid de tillfällena ha uttömt ämnena. Nu tas mycket tid istället av filosofi, gärna över kvinnligt och manligt, vilket gör att farten minskas än mer. Boken är ungefär hälften så lång som de båda tidigare, men känns lika lång.

Read Full Post »

Andra delen av Tjänstekvinnans son, Jäsningstiden, handlar om åren då August-Johan i alla fall formellt studerade vid Uppsala universitet, en vid tiden tämligen inskränkt institution där studenterna förväntades inte lära sig vissa saker utan bidra till professorernas uppehälle. I efterhand var nog situationen inte fullt lika dålig som Strindberg vill göra gällande – en av de yngre professorerna var trots allt Anders Ångström – men i stort tycks kritiken om att det viktiga var att synas på föreläsningar och hålla med examinator, inte att kunna något, ha ägt riktighet.

Strindberg framstår som en mycket typisk yngling, fylld av självförtroende och tvivel, provandes olika karriärer men oförmågen att bestämma sig: han byter från lärare till läkare, skådespelare, författare. Han försöker sig på flickor, men lyckas inget vidare. Han ömsom lämnar och återkommer till Uppsala. Han skriver tentor och får betyg lägre än han hoppats på. Han råkar ut för äldre män med intresse för pojkar.

Viktigast för eftervärlden är väl kanske de första litterära försöken, med dramer och poesi. Han får blandad kritik, men också vissa medel. Han ingår i litterärt sällskap, som tycks bli ett av de där lätt studentikosa försöken som inte leder någon vart. Insprängd i berättelsen finns en del yttranden om teater och samtida kulturdebatt, idag mindre intressanta ting.

Den unge man som till slut lämnar universitet bakom sig har trots allt fått med sig en del bagage: förakt för lärdomsinstitutionerna, sina första mer allvarliga politiska upplevelser, en diskussionslusta som en smidigare man skulle tyglat, en begynnande karriär som författare. Långt ifrån nog att leva på, men pekande mot vad som komma skulle.

Read Full Post »

En bok som berättar om olika episoder ur författarens liv, utifrån de olika grundämnen som påverkat dem vore en något osannolik framgång. Författaren är kemist, så idén är inte så långsökt som kan tyckas. Han är dock också överlevare från Auschwitz, och även om åren i det allt mindre fria Italien och i det tyska lägret i huvudsak hamnar i bakgrunden, så har de sannolikt bidragit starkt till framgången för Primo Levis Periodiska systemet.

Primo föds i en judisk (men mycket sekulär) familj i Turin, växer upp, utbildar sig till kemist, och även om hans utbildning avslutas efter att Mussolinis blivit så beroende av Hitlers stöd att raslagar införts så hittar han arbete och kan skapa sig en tillvaro. Katastrofen kommer med Salòrepubliken: då blir han partisan, men tillfångatas. Hur han hamnar i koncentrationsläger och överlever berättar han i huvudsak på annan plats, minst lika utrymme ges här åt episoder som i huvudsak kunnat hända vilken kemist som helst (han utbildas, listar ut problem i färgfabriker, söker försörja sig på att tillverka stannoklorid och får höra en otrolig historia om hur någon fått tag i en klump uran, som dock visar sig bestå av kadmium). En del av kapitlen är istället noveller, i vissa fall tydligt kopplade till episoder han berättar om, i andra inte.

Han skriver klart och rent, utan stora åthävor; bildspråk ägnar han sig åt främst vad gäller materien och anden: hur kemisten ägnar sig åt att omforma den tröga, ovilliga massan, ofta som detektiv: leta reda på källor till grundämnen, förstå varför något gått fel, hitta alternativa vägar. Det intellektuellt stimulerande i arbetet framgår klart. Man måste inte ha någon djupare naturvetenskaplig utbildning för att kunna läsa, men det skadar definitivt inte (möjligen kan den som också är kemist känna annorlunda).

Read Full Post »

Strindbergs böcker är i allmänhet farliga, åtminstone för hans biografer. Detta gäller speciellt för Tjänstekvinnans son, en uppväxtskildring vars sanningsenlighet i mycket kan diskuteras (att gossen, vars liv i denna del skildras från födsel till studentexamen, givits namnet Johan borde vara varning nog).

Johan föds i ett äktenskap som ingåtts först efter att hans äldre bröder fötts, hemmet sägs vara fattigt men i så fall är det en högst relativ fattigdom, och snart finns åter pengar. Modern är tjänstekvinna som upphöjts, fadern högre medelklass. Ståndsriksdagen sjunger på sista versen, uppfostran är stundom hård, och när modern dör och han får styvmor så blir familjelivet outhärdligt.

Johan är den med klarast läshuvud, och drar sig tillbaka från andra: överaktiv empatiförmåga gör att han lätt skäms å andras vägar. Han går igenom en period som frälst, kommer ut som ateist. Han går i skolan med såväl arbetare som aristokrater, är en sommar informator.

Strindberg går i strid mot mycket, och målen är om inte aktuella idag så fullt legitima: främst det sexuella hyckleriet och skräcken för all könsdrift (styckena om den hemska skriften om onanins faror är klassiska). Den senare misogynin finns här främst som spår: visst släktskap kan spåras med dagens tydligaste yttringar i den vägen.

Som vanligt är språket en av de stora behållningarna. En biografi kan också i hög grad förlåtas för att inte ha en klar intrig; Johans infall, övertygelser och utveckling övertygar genom språket, och även om man nog anar att utfallen mot familjens kvävande stämning nog inte alltid är helt sanningsenliga så finns likväl mycket av det som verkar psykologiskt riktigt.

Read Full Post »

Jag kommer få problem med var jag skall ställa in Daniel Mendelsohns An odyssey: är det en memoar? Biografi? Litteraturhistoria? Roman? Boken berättar om en universitetskurs med seminarier om Odysséen Mendelsohn gav, som hans åldrade far bestämde sig för att sitta med på. Boken fortsätter sedan på flera plan: författarens minnen av fadern, tankar om Odysséen, diskussionerna i kursen, en kryssning i Odysseus spår han och fader åkte på, berättelser om faderns dödskamp (han dog inte mycket mer än ett år efter kursen). (Roman stod med på listan eftersom namn och händelser under kursen och resan ändrats för att skydda de oskyldiga).

Fadern tycks ha varit en rätt besvärlig figur: matematiker, med det förakt för humaniora vissa naturvetenskapare uppvisar. Bestämd i sina åsikter. Kapabel att helt utesluta personer ur sitt liv. Svårt att visa känslor. Men också smart, alltid beredd att stödja och hjälpa sina barn, få dem att anstränga sig lite mer.

Som man kan vänta sig visar sig de händelser boken i huvudsak handlar om vara en utbildning för flera: författaren och fadern lär sig mer om varandra, och om Odysséen och ödmjukhet och en hel massa saker som gör att filmproducenter troligen drömmer våta drömmar om att få sätta tänderna i detta. Trehundra sidor, och även läsaren får lära sig: om hur fäder påverkar sina söner, hur äktenskap fås att hålla, om hur man kan låta besvikelser bli en drivkraft för att hjälpa andra och en massa annat.

Read Full Post »

Om man kan mäta storhet i framgång, så nådde Selma Lagerlöf det mål hon satte upp för sig att bli Sveriges största författare: hon blev verkligen Sveriges mest lästa, bäst säljande sådana, därtill vägröjare och nästintill profet. Även om hon inte upprörde sinnena som Strindberg (den enda samtida svensk som kan jämföras med), så skulle hennes privatliv nog egentligen ha setts som minst lika chockerande; två flickvänner, samtidigt, båda svartsjuka på varandra och en Lagerlöf som vanligen valde att försöka fega sig ur den situation hon satt sig i, genom lögn och smussel.

Nog finns det material för Anna-Karin Palms »Jag vill sätta världen i rörelse«, eller för den delen de andra biografier som kommit ut på senare tid: Lagerlöfs brevsamling offentliggjordes inte förrän 1990, och även om hela arrangemanget inte ses som så chockerande längre så finns det att gräva i. Palm tycks kanske ha kommit sitt ämne lite för nära, presenterar det ibland ganska solkiga hos en författare som annars framhöll vikten av kärleken och oegennyttan, men uppehåller sig inte vid det och urskuldar henne.

Huvuddragen i Lagerlöfs liv är väl annars tämligen välkända: född och uppväxt på Mårbacka i Värmland, tog sig till Stockholm för att utbilda sig till lärarinna, en av de få möjligheter som fanns för en intelligent kvinna som ville göra något med sitt liv, hamnade i Landskrona där hon skrev och undervisade, genombrott med Gösta Berlings saga och sedan en fantastisk karriär, Nils Holgerssons underbara resa som gav pengar att köpa tillbaka det förlorade barndomshemmet, Nobelpris, firad och beundrad i de flesta läger (den enda som aldrig gav upp motståndet tycks ha varit Wirsén, alltid beredd att ställa sig på fel sida historien).

Men också: kallad sagotant, förminskad till någon slags kärl genom vilka gamla sägner sållades och hamnade på papper, sällan erkänd som tänkande, skapande författare, utan hellre ofarlig, omedveten naturprodukt. Omöjlig att helt ignorera lyckades hon ändå ställas utanför den manliga normen.

Palm har en del att säga om sådant, det mesta vad det verkar rättvist. Hon påpekar också att Lagerlöfs roll som författarbyråkrat (ledamot i både Svenska Akademien och Samfundet de nio, samt i förlagsråd) tyvärr ofta bortsetts från, men gör tyvärr inte mycket själv för att korrigera detta. Hon ägnar mer energi åt att läsa och lägga ut om de Lagerlöfska alstren: ganska personliga men också väldigt givande förklaringar, som gör att man önskar läsa mer. Ett intressant val är att istället för att lägga längre parentetiska inlägg i noter så har de placerats i marginalen. Är man intresserad av Lagerlöf, och det bör man vara, är detta en god biografi, välskriven och utförlig, med en liten varning för att den kanske är aningen för uppskattande.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »