Vilhelm Moberg är en av få svenska författare som lyckats skapa figurer som tagit sig in i det allmänna medvetandet: till skillnad från nästan alla sina generationskamrater är han fortfarande en angelägenhet även för en bredare publik. Han har naturligtvis fått god draghjälp av att hans böcker fått hyllade överföringar till scen och film, men det kan knappast hållas emot honom. Som Jens Liljestrand visar i Mannen i skogen var det också frågan om rätt man på rätt plats.
Mobergs småländska ursprung från en släkt av småbrukare och indelta soldater är välkänt, och är faktiskt i högre grad än till och med Strindbergs främst känt genom vad författaren själv meddelat. Stora delar av denna släkt hade utvandrat, och Moberg var själv på väg att söka sig till Amerika, men blev kvar för att sörja för föräldrarna. Han drog sig till en början fram på journalistjobb, innan han fick sitt genombrott som först dramatisk författare och senare som romanförfattare; han hade då ett par riktigt misslyckade projekt bakom sig, ett vars kvarlevor en dag dumpades i Råstasjön.
Ska han liknas vid någon annan författare måste det bli just Strindberg, i det att båda inte bara skrev såväl romaner som dramer utan också för att de båda gav sig in i samhällsdebatten, levde stora delar av sitt liv utomlands och ibland närmast framstod som orörbara. Liknelsen kan ibland dras överraskande långt, som när även Moberg fick en sedlighetsdebatt på halsen – som dock för hans del slutade mycket bättre än Strindbergs. Och där Strindberg främst verkade intresserad av att sparka uppåt i största allmänhet, verkar Moberg de flesta gånger han gav sig in i debatten ha velat göra något för någon han upplevde som skyddslös, även i fallet Kejne (den enda gången han tydligt misstog sig; i fallen Haijby, Selling och Lundquist stod han lika tydligt för rätt och rimlighet).
Dessa debatter uppstod dock när han redan var uppe på parnassen – eller ja, uppe och uppe: han vägrade motta hedersbetygelser från institutioner han såg som korrupta, däribland Svenska Akademien. Han var långsint och höll på principerna: en akademi som inte rensade ut nazistsympatisörer och svansade för monarkin såg han som en styggelse, att den svenska regeringen med socialdemokratiska statsråd i spetsen inskränkte yttrandefriheten under kriget var oförlåtligt.
Liljegren diskuterar i efterordet hur Moberg försökt vinnas för diverse politiska läger. Olika aspekter av honom kan därvidlag nyttjas: trots att boken bara har ett par år på nacken skulle en sådan diskussion idag troligen till viss dels handla om det konspiratoriska i hans tänkande. Någon konformist var han sannerligen inte, men lika lite var han ute efter att slå på de som redan låg. Debattviljan och vämjelsen över det byråkratiska folkhemmet skiner faktiskt igenom även i hans mest lästa verk: Karl-Oskar är som de flesta av Mobergs manliga huvudpersoner en ensamvarg, trött på att tvinga anpassa sig efter överhetens regler och samhällets krav.
Moberg var inte någon perfekt människa. Han var kanske till och med svårare än många att verkligen tycka om och hantera. Som författare var han snarare en flitig och skicklig arbetare än sällspord talang, och det är inte svårt att peka på svagheter för den som så vill. Han tog plats: även om han egentligen inte var särdeles storvuxen uppfattades han som längre än han var. Han bråkade och väsnades, sade upp vänskaper och blev förbannad när folk tog sig friheter. Han brände broar. Men han skrev också 1900-talets kanske allra mest uppskattade romaner.
