Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Språk’ Category

Nyord

Posted in Engelskspråkigt, Språk, tagged , , on 23 mars, 2014| 2 Comments »

»Liff n. A common object or experience for which no word yet exists«. Detta är alltså svaret på frågan om livet, univ… F’låt, fel bok. Det är istället vad man som Jeopardydeltagare skulle formulera en fråga från om man som svar fått titeln på Douglas Adams och John Lloyds The meaning of liff.

Författarna har tagit en hög ortsnamn man annars har föga nytta av, och gett dem betydelser. De flesta av dessa betydelser är högeligen specialiserade, såsom Scramoge: att skära sig själv när man slickar ihop kuvert (boken har några år på nacken nu, trots att detta är den nya, oförbättrade upplaga som kom härom året).

Roligt? Ja, ibland. Inte vansinnigt, men tillräckligt. Användbart? Mja. Något ord används ibland, som zeerust (fick jag någon att fastna?) De flesta orterna lär dock få fortsätta vara kända som det: Visby är fortsatt största orten på en ö i Östersjön, och inte ett tält i sängen som visar på att en man börjar tröttna på att hans partner aldrig blir klar i badrummet.

Det är med ett inte missnöjt, men heller inte sönderskrattat »beppu« (ett triumferande ihopslagande av en bok när den är utläst) som boken läggs ifrån mig.

Read Full Post »

Vad gör språkvetare?

Posted in Språk, Svenskspråkigt, tagged , on 12 oktober, 2013| Leave a Comment »

Trots att jag egentligen borde sluta köpa böcker av samma typ som Mikael Parkvalls Vad är språk? så var det svårt att motstå – den för bibliotek avsedda överskottsupplagan var ju så billig. Mycket i den var som väntat sådant som redan stötts på på annat håll, även om vissa frågor, som de om det finns några språkliga universalier var nya (sammanfattning: de som finns är mycket få, och förutom grundregeln att inget språk är så inflexibelt att det inte kan användas för att säga allt som kan uttryckas på något annat språk (det är bara en fråga om hur långrandig man måste bli), så är det bara några få generella regler som tycks hålla, som i vilken ordning ett språk skaffar sig grundord för färger).

Parkvalls bok är dock betydligt bättre än mycket annat i den vägen jag läst: vetenskapligt på en hyfsad nivå, med läsanvisningar, lättläst utan att bli infantil, med en förmåga att ta ut svängarna ibland. Stycket om hur grammatisk komplexitet kan uppkomma är också bra, och visar varför Esperanto aldrig kan bli ett vardagsspråk utan att samtidigt skaffa sig en hop undantag mot reglerna (det grammatiskt knepiga kan bland annat uppstå eftersom det är uttalsmässigt praktiskt).

Det är inte en speciellt tjock bok, men allt tycks välfunnet och man lämnas inte med några stora frågor, men möjligen en del att tänka på. Gott så.

Read Full Post »

Låter stort; betyder intet

Posted in Språk, Svenskspråkigt, tagged , on 22 september, 2013| Leave a Comment »

Jag visste ju att jag inte riktigt kan med Lars Melins prosa, men att Polletten som trillade ner skulle vara så fruktansvärd hade jag inte riktigt väntat mig när jag köpte den (tack och lov för billigt pris). Metaforer borde vara ett område som en vettig skribent skulle kunna göra något med, men Melin är inte den skribenten.

Problemet är först och främst att han inte tycks ha något att säga. Han har en inledning som ger bakgrund till vad språkforskare anser om ämnet i allmänhet, vilket är intressant nog. Sedan  kommer dock huvuddelen av boken, och det är en enda jävla katalog. Istället för att fundera på vad, säg användandet av vattenmetaforer kan betyda i stort, så tycks han så förtrollad av sin egen stora fyndighet och kunskap (tänk hur många vedertagna metaforer som länkar vatten och idéer: här är en, och här är en, och här är två till, och där är en och sen har vi ju en här…) att han helt glömmer bort att skriva något annat. Andra kapitel är visserligen något bättre än just detta, men huvuddelen är ändå sådant som jag snart helt hoppade över, trött på allt substanslöst fluff.

På detta sätt hade jag möjligen i alla fall kunnat ta mig genom boken, men när jag kom till kapitlet om hur kroppsdelar användes och han tydligen tror att det verkligen är en del av benet som figurerar i »slå vad«, så lade jag ifrån mig den. Om han varken kan skriva vettigt eller har koll på vad han skriver, varför skall jag då ödsla min tid?

Read Full Post »

I begynnelsen var

Posted in Språk, Svenskspråkigt, tagged , on 15 september, 2013| Leave a Comment »

Olle Bergmans Bibliska ord är en tunn bok om diverse ord och uttryck som från böckernas bok, (och någon gång mer allmän kristendom) fastnat i svenska språket, och lite om vidhäftande historia. En del bör vara hyfsat bekant för den bildade, som vad apostlahästarna syftar på, medan annat är mer obskyrt, som att »mackapär« kommer från (de enligt Svenska kyrkan ej kanoniska) böckerna om Mackabéerna, som för en kort tid återupprättade den judiska staten.

Texterna är korta och snabblästa, men så är det inga djupare lärdomar som meddelas. Man får ganska exakt vad man väntar sig, och med tanke på omfånget är det inte så där jättemycket. Syftet var enligt inledningen att öka förståelsen för hur mycket Bibeln faktiskt påverkat oss, men det är rätt tveksamt om det lyckats.

Read Full Post »

Öspråk

Posted in Engelskspråkigt, Språk, tagged , on 6 juli, 2013| Leave a Comment »

Två saker står klara efter att ha läst Bill Brysons Mother tongue: att han verkligen uppskattar engelskan, och att han alltsom oftast är ute och cyklar. Han skriver ofta saker i stil med att engelskan är det enda språket som klarar en viss sak (som att skriva ihop två ord på två sätt och få två olika betydelser, som »boathouse« och »houseboat«). Han anför den gamla myten om eskimåernas många (här är de femtio) ord för snö. Han påstår till och med att engelskan är »relativt lätt att stava och uttala« (vilket han i och för sig senare tar tillbaka när han själv behandlar dessa ämnen).

Men så finns ju entusiasmen också: inför skillnader mellan brittisk och amerikansk engelska, engelsmännens förtjusning i ordlekar, alla dessa synonymer, de lager på lager med lån som finns från alla möjliga håll (undantaget tyska), engelska namn (han anför inte, men borde, Rupert Iain Kay Moncreiffe of that Ilk), eller vad som nu fångat hans öga. Boken är nu närmare tjugo år gammal, och talar om Sovjetunionen i presens, men är ändå läsbar.

Det är som sagt inte en vetenskapligt användbar bok. Jag skulle till och med vilja avråda att ta något för sant som inte kan bekräftas på andra håll (mer exempel: han jämför vid ett tillfälle engelska namn på länder med de inhemska, men har då lyckats få tag på de högformella). Men den är roande, så man kan väl acceptera att han tycks tro att -s har blivit en vanlig pluraländelse i svenskan.

Read Full Post »

Talekonsten och annat

Posted in Klassiker, Språk, Svenskspråkigt, tagged , on 26 juni, 2013| Leave a Comment »

Redan de gamla romarna skrev böcker om retorik; flera har också bevarats till nutiden, däribland Quintillianus’, som på svenska fått titeln Den fulländade talaren, enär den egentligen är en redogörelse för en talares uppfostran och fortsatta träning i konsten snarare än den typ av manual man kanske väntar sig.

Det är också dessa stycken som gör den särskilt läsvärd: att läsa om metaforer och stilarter och uttal kräver snarast specialintresse för latinska språket, och är således inget för den som inte är klassicist. Att se Quintillianus ta avstånd från aga, eller vilka böcker han rekommenderar som god läsning för en talare, eller hans redogörelse för sitt tragiska livsöde (han överlevde såväl sin unga hustru som sina två pojkar) ger däremot perspektiv.

Men visst finns det mer tekniskt stoff som också är av intresse: att man bör hålla sig till det vedertagna språket och varken hålla på med för mycket nya ord eller arkaismer skulle även moderna språkvårdare gå med på, hur man skall bruka skratt eller om den oskolade talaren månne är bättre är också läsbart.

Den svenska översättningen är dock kraftigt förkortad, så möjligen är han i sin helhet torr och tråkig, men detta var överlag trevligt.

Read Full Post »

Språkhjälp

Posted in Språk, Svenskspråkigt, tagged , on 16 maj, 2013| Leave a Comment »

Gösta Åbergs Handbok i svenska är tänkt som en hjälpreda för alla skribenter i vardande: folk som skall ta till ordet av mer eller mindre bittert tvång, inte för att de känner lusten till språket sätta klåda i sina fingrar och grammatiken stärka sin ryggmärg. Det är således en bok som avhandlar tämligen skillda ting: språkhistoria, grammatik, skrivregler, hur man börjar skriva, hur man skriver skönlitteratur, lyrik, vetenskaplig prosa eller tal, samt innehåller en ordlista över diverse knepiga ord som kan ställa till det.

Som allt detta (och lite mer) sprängts in på dryga 300 sidor är det klart att inget blir speciellt uttömmande: det finns böcker som redogör för grammatik i mindre halsbrytande takt, som ägnar mer tid åt diverse ortografiska bekymmer, eller som har fler råd åt romanförfattaren in spe – just det kapitlet, tillsammans med det om vetenskaplig prosa, är väl de som tydligast riktar sig till studerande, ty för de som på allvar vill skriva romaner eller rapporter är de nog rätt inadekvata. Stycket om datorn som skrivhjälpmedel ger idag också ett rätt åldrat intryck – när boken skrevs 2001 gick det måhända an att vara så förnöjd över de möjligheter den medför, men knappast idag, och nog inte ens när pocketupplagan gavs ut 2005.

Men nog är det en nyttig bok för den som annars bara skriver lite till vardags och känner sig i behov av en hjälpande hand, eller kanske en bok som åtminstone kan hjälpa till att identifiera vad som behöver arbetas på.

Read Full Post »

Språkfynd

Posted in Språk, Svenskspråkigt, tagged , on 3 maj, 2013| Leave a Comment »

Fredrik Lindströms andra bok om språk, Jordens smartaste ord, är betydligt mer eklektisk än föregångaren: där denna var ett upprop för mer språklig frihet är detta snarare ett strövtåg mellan olika saker som intresserar författaren: fula ord, namn, vad som egentligen är ett ord och språkets uppkomst. Roande, varierat, lättsamt. Inte något man går till för att källbelägga sin vetenskapliga avhandling, men kanske för ett pars timmars nöje.

Med så varierande ämnen är också kvaliteten något skiftande: när han talar om personnamn går han från roande betraktelser över smeknamn till lite mindre roande stycken om hur vanliga svenska namn uppstått genom avslipning, och stycket om svenska skällsords ursprung blir i längden något stabbigt. Stycket om språkens ursprung är naturligtvis alldeles för kort för att göra ämnet rättvisa, o.s.v.

In summa är det dock rätt trivsam läsning, som kanske kan lära en ett och annat. (Vilket som är världens smartaste ord? Kuggfråga, eftersom det snarare är ett läte: »hysch!«)

Read Full Post »

Språkovårdat

Posted in Språk, Svenskspråkigt, tagged , on 12 april, 2013| Leave a Comment »

Det är några år sedan Fredrik Lindström debuterade som författare med Världens dåligaste språk, en uppgörelse med alla språkpoliser därute som tror att världen kommer gå under om någon säger »bättre än mig«. Nu är jag också i alla fall delvis självpåtagen ordmärkare, så jag känner mig en liten aning träffad. Men Lindström medger att det i alla fall i vissa fall faktiskt är rimligt att hålla emot ändringar; när de gör att nyanser och skillnader bleknar och när de berövar oss uttrycksmöjligheter. Men exakt var partikeln -s för markering av ägande placeras kommer knappast göra språket vare sig mer eller mindre precist, och är därför en världslig sak.

Annars är det rätt blandade ämnen som koms in på: varför svenskan blivit så skriftspråksbunden, så att det inte längre är avslipade utan snarare förkrångligade uttal som gäller, hur barn lär sig språk, om svenskans förmodade knapphet, om hur det offentliga språket blivit mer likt det privata.

Boken är knappast den mest vetenskapliga språkbok som skrivits, men den är roande och tänkvärd. Den hyllar den språkliga kreativiteten, till förnyelsen och vår förmåga att forma ett av de finaste redskap som uppfunnits – det som sist och slutligen gjorde oss till människor.

Read Full Post »

Språkråd

Posted in Språk, Svenskspråkigt, tagged , on 31 mars, 2013| Leave a Comment »

Catharina Grünbaums Språkbladet är en samling råd, ursprungligen riktade till skribenter på DN, om hur man bör skriva på tidningen. Den är väsentligen tänkt som ett komplement till mer utförliga texter som Svenska skrivregler, och tar därför dels upp saker som inte återfinns där, och markerar dels starkare mot vissa former som inte är så lämpliga i tidningen.

Huvudsakligen är det korta texter – ett eller två stycken – om diverse ord, uttryck eller områden, med en förklaring av vad som är fel, vad som är rätt, och varför: gravid och havande används om människor, dräktig om djur; en fotnot, flera fotnoter, inte fotnötter; dubbelt så liten är förvirrande, skriv hälften så stor. Dessutom finns lite mer udda material, som hur man skall behandla danska namn (knepigt), finska och estniska ortsnamn (enklare) samt en del stilistiska grepp som är så utslitna att de bara är manér.

Det är väl knappast oundgängligt eller mer än bara smått underhållande, men hyfsat praktiskt om än något slumpmässigt i innehållet.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »