Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Språk’ Category

Det är märkligt att ett språk som ingen haft som modersmål på över tusen år fortfarande kan höra till de absolut viktigaste tungomålen i världen. Latinet ställer fortfarande upp och lånar ut ord, utan att någonsin kräva dem tillbaka, historiker intresserade av Europa före sjuttonhundratalet måste fortfarande studera det, och latinska författare översätts ständigt. Latinets grammatik tjänar dessutom som mall för de flesta europeiska språk – och som de flesta mallar är även denna något av en prokrustesbädd (jämför till exempel Churchill-apokryfen »this is the sort of English up with which I will not put«, angående »förbudet« mot att att låta preposition avsluta en mening).

Nå, latin är således ett språk som kan studeras även av andra anledningar än dess ansenliga ålder eller att man har en Caligula flåsande i nacken, varför Tore Janson skrivit Latin: Kulturen, historien, språket, ämnad att kunna bibringa läsande allmänhet elementa dels i grammatik och ordförråd, dels i realia. Tyvärr är den rätt så tunn, och det hela blir därför rätt så ytligt – något som förvärras av att tilltalet är på nivå mellanstadieklass, och egentligen bara passar den direkt okunnige. För den som redan känner ämnet är enda ljuspunkten att det är befriande med någon som vågar påpeka hur vedervärdiga en del av de där gamla romarna var, i sin konservatism eller orimliga ståndaktighet. Annars är avsnitten om romersk historia närmast barnsliga och bör egentligen undvikas, något som dock kan vara svårt då även mer lingvistiska påpekanden finns insprängda. Någon gång blir det också direkt fel, som när texten ger intryck av att Caesars sista ord skall ha varit Shakespeare-uppfinningen »Et tu, Brute« (de mer samtida källor som påstår att han sade någåt är eniga om att det i så fall var på grekiska).

Liknande fel finns även när det blir dags för det post-romerska latinet, som när läsaren leds att tro att rimmad vers skall ha varit någon medeltida latinskspråkig skalds uppfinning, när det i själva verket är ett arabiskt påhitt. Annars är det här bokens mer intressanta halva, eftersom Janson nu slipper ägna sig så mycket åt storpolitiken som han inte kan hantera (å andra sidan tycks han ha svårt med helheten – han lovar vid en tidpunkt att han senare i boken skall berätta »en hel del« om sådana svenska latinskribenter som Petrus de Dacia, Oxenstierna, Swedenborg och Linné, men det är bara de två senare som man får se igen, och då knappast så fylligt som antyddes). Stycket om hur de bevarade manuskripten med antika texter minutiöst har granskats för att rensas på kopisternas misstag är faktiskt riktigt intressant, och nog finns det en del annat hyfsat material. Problemet är bara återigen att det blir för ytligt.

Nej, för att det här skulle vara en vettig bok för den som redan känner sig hyggligt bildad hade den behövts dels renodlas, dels utökas: med mer om enskilda brukare, mer detaljer överlag och mindre historieberättande hade det kunnat bli en riktigt bra bok. Som nu är den för lättviktig och med ett för barnsligt tilltal, som dessutom försöker göra läsaren medskyldig genom ett ständigt juande.

Read Full Post »

Det babyloniska skapelseeposet Enuma Elish hör till de absolut äldsta bevarade litterära texterna. Det är berättelsen om hur den unge guden Marduk besegrar den åldriga kaosgudinnan Tiamat, en av de två gudomar som skapade världen, och hur han sedan från hennes kropp skapade jorden och himlen, samt hur han sedan hyllas som den högste av alla gudar. Översättning och kommentarer står Ola Wikander mycket förtjänstfullt för; i synnerhet den inledande bakgrunden klargjorde tydligt vad verkets bakgrund och syfte var – man förstår till exempel att undertiteln »Det babyloniska skapelseeposet« bör få en annan läsart än den närmast till hands, för det som skildras är långt ifrån hur alla babylonier alltid föreställde sig skapelsen, utan en bearbetning avsedd att framhäva Babylonien och dess beskyddare Marduk.

Själva historien går väl inte direkt utanpå andra liknande skapelsemyter: två urgudar möts i det urkaos som bara består av dem själva, avlar yngre gudar som med tiden uppreser sig mot sina anfäder och dödar dem varpå de skapar jorden och människorna. Detta sker faktiskt två gånger: först är det urfadern Apsu som stryker med när han klagat på att ungdomarna väsnats för mycket medan hans maka Tiamat visat sig mer överseende, men när sedan Marduk föds och får fyra vindar att roa sig med blir det för mycket även för Tiamat, som rustar sig för att slåss mot övriga gudar och skapar en samling hiskeliga demoner att ingå i sin armé: en lindorm och en drakorm, en lejondemon, en skorpionman och en tjurman samt vilda väderdemoner, liksom några vad det verkar mindre förfärliga varelser: en hårig man, en fiskman och en vild hund. Efter att Marduks far och farfar i tur och ordning misslyckats med att besegra Tiamat så utser de andra gudarna Marduk till sin härskare, och han besegrar snabbt henne, och liksom senare Oden med bröder så bygger han jorden från hennes kropp: ögonen får via en ordlek bli källor för Eufrat och Tigris, och hennes juver blir till berg. Sedan ordnar de lata gudarna fram människor för att själva slippa arbeta, och allt slutar med en rätt långtråkig uppräkning av Marduks femtio namn, som dock de språkintresserande babylonierna tycks ha funnit mycket spännande att fundera fram etymologier för.

Översättningen är i allmänhet bra, även om man kan tycka att ett epitet som »gudarnas kanalinspektör« förlorat lite av sin ståtlighet de senaste 3000 åren och kanske hade förtjänat en något mindre direkt översättning. Den akkadiska versen verkar inte ha varit speciellt sträng i formen, och mycket av det poetiska ligger i assonanser och liknande, vilket gör att mycket av de ursprungliga poängerna endast kan återges ofullkomligt. De inledande kommentarernas jämförelse med tidiga judiska myter är också intressant, även om jag undrar om parallellerna så entydigt pekar på påverkan mellan Enuma Elish och Herodios tidga syntes av den grekiska religionen? Så unikt är väl inte världens uppträdande ur ett urkaos och konflikter mellan äldre och yngre gudar (som sagt tycks det mig finnas en möjligen ännu starkare parallell i de nordiska myterna), men det är egentligen en petitess, en anmärkning på en enskild uppgift i en mycket utförlig introduktion.

Den som tycker att skapelsemyter och historier om gudar med underliga namn borgar för bra läsning lär i vilket fall i Enuma Elish få sitt lystmäte, och det är bara att tacka Wahlström och Widstrand för att de i sin klassikerserie valt att satsa även på lite mindre självklara nummer.

Read Full Post »

Varför är de flesta högerhänta? Varför kör man till höger? Varför sitter hjärtat till vänster? Varför är vi uppbyggda av enbart vänstervridande aminosyror? Varför anses höger vara bättre än vänster (tänk på uttryck som »vänstra«)? Har dessa saker med varandra att göra? Det, ungefär är vad Chris McManus Höger hand, vänster hand försöker svara på.

Det är således en tämligen omfattande resa det handlar om: från den svag växelverkans asymmetri över människofostrets tillkomst till psykologiska fenomen som att medsols för det mesta anses mer korrekt än motsols. För det mesta är vägledningen kunnig och intressant, även om det naturligtvis går att samla anmärkningar på hög: McManus presenterar till exempel en egen gissning för hur vänster- och högerhänthet kan tänkas ärvas, och använder den sedan skamlöst i andra resonemang trots att den ännu inte har empiriskt stöd, han pratar om »vänsterhänta elektroner« på ett märkligt sätt (möjligen avses elektronens spinn, men i så fall är resonemanget där de ingår felaktigt), han presenterar en lista över indoeuropeiska språk som inkluderar arabiska och hebreiska, han presenterar evolutionär utveckling som den vore styrd av ett syfte, och han tar inte upp saker som talar mot hans syn på saken: han gör ett försök att förklara att högervarv ses som det normala och goda utifrån att solen går åt höger om man tittar mot soluppgången, men nämner senare att samma förhållande verkar gälla på södra halvklotet.

Samtidigt vore det synd att glömma att det faktiskt är en väldigt bra bok, även om resonemangen styckvis är ganska skakiga. Det är många myter som slås hål på: allt ifrån att olika personer skall ha varit vänsterhänta till att det går att byta dominerande hand (Röde Orms vänsterhänthet är alltså orimlig) eller att Neurosedyn skulle ha varit ofarlig om bara gett den ena isomeren (molekylen är instabil, och skulle snabbt ha racemiserats så att båda isomererna skulle funnits i kroppen).  Fysik må inte heller vara McManus specialitet, men symmetri och symmetribrott är såpass viktiga begrepp inom modern fysik att det absolut inte kan skada att läsa om deras tillämplighet på även andra områden, och även om McManus kanske faller i egen grop när han kritiserar fysiker för att vägra acceptera ett asymmetriskt universum när han själv inte kan tro annat än att hjärtats placering går att reducera ner till subatomär fysik, så förlåter man honom gärna de när han bjudit på en sådan resa genom de mest skilda vetenskapsområden.

Read Full Post »

Alla som lärt sig ett nytt språk bortom de mest grundläggande nivåerna torde ha hittat ett par favorituttryck, vändningar som precis sammanfattar något men som inte går att enkelt översätta: så gillar jag till exempel engelskans »armchair general« (eller vilken sorts yrke man nu är intresserad av), med dess konnotationer av teoretiserande med en kopp te i närheten, långt från alla brutala realiteter. Således borde väl en bok baserad på olika språks små egenartade uttryck svårligen kunna bli annat än lyckad? Ja, Christopher J. Moore har med Med andra ord visat svårigheten i att misslyckas. För trots att den är kort, innehåller banala uttryck, rena felaktigheter samt gottköpsfilosofi om diverse naturfolks fina värderingar, så är de underligheter som vissa folk nästan dagligen yttrar utan att blinka nog för att hålla det hela flytande.

Egentligen fick jag nog alltför stora förväntningar när jag bläddrade i boken och såg beskrivningen av det arabiska bukra, som anges betyda ungefär detsamma som mañana, men utan den brådska som häftar vid det ordet – en sådan beskrivning går ju inte att motstå, och även om den visade sig vara det stiligast formulerade i hela boken så var den nästan värt det.

Annars avverkas språken i rask takt; maximalt två uppslag per styck, ibland bara en, stundom delar flera språk på ett par sidor, på ett sätt som ibland går bortom rim och reson: varför skall tjeckiska och ungerska sammanföras? Varför separera boro från andra indiska språk? Svenskan finns representerad med två ord (förutom uttryck som även förekommer på grannspråk); det ena kan nog envar gissa själva, det andra var, lite oväntat »bejaka«. Ibland förekommer högt specialiserade termer, ord som saknar motsvarigheter helt enkelt för att sådana inte behövs (till skillnad från fall där en motsvarighet mycket väl hade kunnat vara användbar). Ibland får man sig gamla myter till livs, som det där med eskimåernas alla ord för snö.

Nej, det här är knappast den idealiska boken om användbara uttryck från andra språk. Den bjuder dock på helt acceptabel läsning för stunden, och ibland leder den faktiskt till undran över hur man kan klara sig utan ett visst uttryck.

Read Full Post »

Engelska. Är det ett hot mot svenskan? Är det verkligen ett praktiskt språk att ha som världsspråk? Varför stavas det så fruktansvärt? Är det riktigt sant det där att det skall ha en vådlig massa ord? Sådana frågor, och en hel del andra, får man svar på i Jan Svartviks Engelska – öspråk, världsspråk, trendspråk. Det är en tät bok som försöker täcka många områden relaterade till detta språk någotsånär: historia, viktiga varianter, hur det påverkar svenskan, hur man bäst lär sig det och vilken version man bör försöka tala. Det enda som inte får något större utrymme är det rent praktiska: det finns inte mycket om hur man talar och skriver det.

Egentligen finns det väl inte så mycket här att recensera; prosan är neutralt adekvat, fakta verkar vara korrekt (förutom på en punkt, mer nedan), urvalet vettigt. Möjligen kan man invända att vissa stycken grottar ner sig lite för mycket i detaljer, men annars är det nästan provocerande jämt och motståndslöst. De språkpolitiska tankarna är inte speciellt udda, även om jag inte riktigt håller med honom i allt. Något jag faktiskt irriterar mig på att han ett par gånger kommer med påståenden om att svenska »globalt sett är ett litet språk«. Det är fel. Svenska är ett av de hundra största språken i världen, och ett språk som det produceras stora mängder text på. Inte för att det byggs några stora resonemang på sådant; Svartvik har rätt när han påstår att svenskan inte är nämnvärt hotad.

Annars menar han att engelska är ett krångligare språk än man egentligen tror, och att engelskan har en lika svår grammatik som något annat. Det kan nog vara sant, men han missar att påpeka att engelskan har en stor fördel jämfört med många andra europeiska språk i sin (nästan totala) avsaknad av krångliga genus och kasus. För den som lär sig språket är det rätt skönt att slippa just den stötestenen. Sedan finns det såklart andra saker att snubbla på, som stavningssystemet (som dock gör att man lätt kan se likheter med andra språk i de gemensamma avdelningarna av ordförrådet).

Slutomdöme: Som ren underhållningsläsning inte speciellt lyckat, som vetskapsökande ungefär allt vad en ickespecialist kan vilja veta.

Read Full Post »

Den som vill skriva kulturhistoria kan svårligen undgå grekerna och grekiskan. I över 2000 år har de varit en måttstock mot vilken nästan alla andra har mätts, en källa till inspiration och ett intressant område i sig själva. Grekiskan står jämte latinet för en stor del av det språket inom olika specialiserade områden, främst inom olika discipliner som sysselsätter sig med människan. För den som anser att herrar Sapir och Whorf hade rätt i sin hypotes att språket styr världsuppfattningen är det därför rimligt att börja med språket när de vill undersöka dessa gryningsmän.

Huruvida Eva-Carin Gerö hyser sådana åsikter kan jag inte säga, men i Grekiska: språket, kulturen, myterna är startpunkten änddock just den antika grekiskan. Förutom en grundläggande översikt över detta märkliga språk görs även nedslag i den grekiska kulturen – främst kanske vad gäller den grekiska synen på humor och sexualitet – och i diverse modern forskning  kring olika grekiska problem, enkannerligen frågan Homeros.

Däremot lyser myterna med sin frånvaro, om ordet inte är avsett att syfta på nämnda forskning, en tolkning som dock bara leder till frågan om vad som i så fall skall betecknas som myt, och kanske viktigare, vad som inte skall det. Den interna uppdelningen av boken stöder i vilket fall en sådan hypotes, enär den är indelad i just »Språket«, »Kulturen« och – »Mötesplatser«. Av dessa är de  båda första genomgående intressanta, medan den sista är betydligt svagare, med stoff som upprepas på ett sätt som gör att man förstår att det handlar om redan tidigare producerat material som här förts samman utan att samfogas, som dessutom ofta snarare redogör för rådande debatt i ämnet än vad författaren anser i frågorna. Det sista lider dock även inledningen av, där frågan om varför man egentligen skall studera grekerna diskuteras utan att Gerö egentligen tar bladet från munnen, utan föredrar att redogöra för vad andra sagt i frågan.

Andra svagheter boken lider av är att uttryck och påståenden ibland inte förklaras första gången: det kan gälla ett grovt skämt hos Aristofanes, en referens till kynikerna som »hundar« eller en missledande förklaring av tempuset aoriste från lärare i grekiska i syfte att inte förvirra alltför mycket (där hon säger att hon tror att sådan missledning inte är nödvändig men sedan inte förklarar vari den bestod).

Hade Gerö nöjt sig med den första och andra delen av boken och byggt vidare på dessa istället för att försöka införa en tredje pelare förstärkt dessa hade boken i sin helhet varmt kunnat rekommenderas till språk- och antikintresserade. Som det är nu bryter kapitlen om stoicismens historia, den homeriska frågan och Diogenes ganska starkt av från resten av boken på ett inte alltför tilltalande sätt genom sin detaljstudie av ämnen som är ganska isolerade från det grekiska i stort, och bör därför kanske hoppas över av de som inte är närmare intresserade av dem i sig själva. Som sagt är dock de tidigare delarna riktigt bra, och det är synd att boken inte redigerats hårdare. Då hade den kunnat vara fantastisk istället för bara riktigt bra.

Read Full Post »

Det sanna

Vårt ordförråd kan för den som tar sig en närmare titt synas på ett sätt väldigt torftigt: samma utländska låneord förekommer ofta i ett flertal olika inlånade former, med de mest skilda betydelser. Ta det latinska »tabula«. Det förekommer i svenskan i form av tavla«, tävla«, taffel«, tabell«, tablå«, tablett« och tabloid«. »Ampull« är identiskt med »amfora«, »ampel« och »ämbar«, »bacill« är släkt med »baguette« och »debacle«.  Samtidigt är detta troligen vad som gör etymologin (läran om »det rätta«, »det sanna«, eller »alltings ursprung«) så intressant; en god forskare i detta ämne måste behärska tusen och en saker för att rätt kunna reda ut varför saker heter som de gör. I Ordens ursprung presenterar således Bo Bergman just dessa. Enligt omslaget skall över 2200 ord och uttryck få sin förklaring, men jag tror detta är en aning blygsamt: det verkar snarare röra sig om dryga 2200 uppslagsord, med ytterligare förklaringar under dessa. Ord från många olika områden presenteras, de flesta tämligen vanliga uttryck, men även en del dialektala eller mer patinerade. Å andra sidan blir 2200plus ändå inte speciellt många ord, eftersom plats har beretts åt att grundligt reda ut begreppen och jämföra bruket med andra språk. För den som vill ha ett mer komplett verk, som i alla fall närmar sig att täcka de viktigare och vanligare orden i svenska, så är det här kanske inte rätt bok. För den som främst är ute efter nöjesvandringar i ordhistorien passar upplägget dock utmärkt.

Read Full Post »

När jag i höstas recenserade Jan och Rikard Svartviks Sagt och gjort var jag tämligen missnöjd med den på flera sätt:  saknade hänvisningar, dåliga översättningar, konstigt val av korpus att ta exempel från. Det var alltså med lättnad som jag fann att dessa fel antingen helt eller nästan helt saknades i Handbok i engelska från A till Ö: här finns ett ordentligt index i slutet, uppdelat på engelska och svenska, översättningarna känns överlag gedigna (någon enstaka underlighet kan ursäktas), och exemplen är för det mesta neutrala eller i enstaka fall från någon känd skribent (de hade gärna fått ta fler sådana), och någon gång är de riktigt lustiga, som när exemplet på användning av ›blanket‹ handlar om en »Linus«.

Boken är nämligen riktad mot svenskar som har en god grundförståelse för engelska; sådana som kan tänkas behöva varningar för att kunna undvika fallgropar snarare än en guide som ständigt skall befinna sig vid deras sida. För min del låg materialet ibland på en nivå som jag tycker att jag behärskar hyggligt: jag vet hur man hanterar århundraden på engelska, och även om kanske inte skulle kunna lista och definiera skillnaden mellan de olika ord som kan översättas med ›pris‹, tror jag ändå att jag nog för det mesta ändå skulle välja rätt i ett skarpt läge. De olika prefix och suffix som engelska är begåvad med kändes kanske heller inte alltid så motiverat att ha artiklar om, även om vissa av dem kan vara värda att ta upp.

Saknade jag då något? Ja, det hade varit trevligt med ett par ordlistor inom specialområden till – särskilt juridiska och medicinska termer kunde gått ha fått tas upp, och kunde ha fått ersätta listan över seriefigurer. Hanteringen av latinska ord hade också förtjänat en djupare diskussion, speciellt om hur man bildar plural på dem. För att tala lite fysik borde stycket om fart gjort skillnaden mellan ›fart‹ och ›hastighet‹ tydligare, och inte behandlat dem som synonymer. Boken innehåller dessutom en trevlig översikt över brittisk politik och olika uttryck som förekommer i denna. Den amerikanska politiken behandlas inte bara under annat uppslagsord, det känns dessutom som den inte fått riktigt samma uppmärksamhet. Boken är dessutom tydligt ämnad för svenskar som skall skriva engelska; jag hade dessutom uppskattat uppslagsord som främst vore tillämpbara när man försöker gå åt det andra hållet.

Slutligen undrar jag om inte boken skulle ha vunnit på att ha delats in i olika sektioner, istället för att bestå av en enda lång lista. Då hade den som ville veta mera om skillnader mellan de olika typerna av engelska kunna söka sig till ett visst kapitel, den som var intresserad av falska vänner till ett annat.

Mitt gnäll gäller dock mest småsaker: det mesta av innehållet känns rätt så gediget och användbart, speciellt för någon som håller på att lära sig engelska och därför kan använda boken som uppslagsverk när någon påpekar en felaktighet. För min del vet jag inte om jag kommer känna den osäkerhet som skulle krävas för att plocka ner den från hyllan, förutom när det gäller att se till att mer formella texter håller sig till en enda typ av standardengelska. Då kommer den å andra sidan säkert komma väl till pass.

Read Full Post »

När jag gick i mellanstadiet blev jag någon gång påkommen med att titta i en ordbok. Tillfrågad om vad jag gjorde svarade jag »läser«, varefter jag fick rykte om mig att sitta och nöjesläsa uppslagsverk (ja, uppslagsverk). Då var det inte riktigt sant, men nu är det nästan det; enär jag nyss kommit igenom Svenskt ortnamnslexikon. Detta är tyvärr inte ett verk av samma kaliber som fick Frans G. Bengtsson att skriva ihop Vetenskapen om namn i De långhåriga Merovingerna – inte konstigt när det verk han läste inte var ämnat till uppslagsbok – vilket kanske är lika bra det: nu kan jag skylla på bristande inspiration istället för bristande förmåga och komma undan med ett enklare verk i samma genre.

Hur som haver, ortsnamnsforskning är en av de där fantastiska humanistiska vetenskaperna vars praktiska nytta är lika med noll men som ändå bör sättas högt då de har den bästa av egenskaper: det är helt enkelt förbaskat intressant att få de här skärvorna av forntid serverade, speciellt som de i många fall är det enda medium som förmår frambära röster från tider innan skrivkonsten nådde detta fjärran nord, för även om vad de framviskar ofta är svårtytt eller utan större innehåll så besitter det ändå sin egen poesi som inte står resterna av skaldediktningens efter.

Vad har då ortnamnsforskningen kommit fram till? Tja, till skillnad från Bengtsson vet vi nu till exempel att Teckomatorp troligen vittnar om att en herr Tidhkomi (eller hur nu danskarna skulle stava det; betydelsen är i vilket fall troligen ›han som kom vid läglig tidpunkt‹; ett namn som naturligtvis lätt leder till uppmålade scener om den stressade järnåldersfamiljen vars schema plötsligt underlättas när ungen väljer att inte titta ut vid fel tidpunkt) där började på ett nybygge. De namn som tas upp är sådana som kunnat förses med tolkningar med visst mått av säkerhet, ehuru graden sådan ibland ändå är påfallande låg. Dessutom sägs i förordet att genomskinliga ord skall ha uteslutits, vilket nog får sägas vara en sanning med modifiktation: man kan ifrågasätta vad poängen är med att ta med sex olika poster med namnet »Ås«, när de alla har samma tolkning; endast exakt vad som åsyftas skiljer sig mellan orterna. Man kan även ifrågasätta den okritiska identifikationen av de olika folk Jordanes räknade upp soim boendes på Scandza med diverse folk i olika härader; för förvisso kan man tämligen lätt hitta ett par klara kandidater till ett par av namnen, men sedan urartar det ganska snart i göticistiskt grubbleri.

På pluskontot står istället som sagt att ämnet är intrinsiskt intressant, och de Jordanes-relaterade artiklarna är få. Då är det betydligt vanligare att se hänvisningar till orter som fått byta namn någon gång under artonhundratalet till följd av järnvägens och postväsendets krav på distinkta namn på olika orter; detta tycks faktiskt vara den absolut mest aktiva perioden vad gäller namnbildning, även om det i många fall handlar om relativt skonsamt byte till något mer okända namn eller ändringar av ändelser. I jämförelse är nittonhundratalet helt dött, med en ytterligt liten mängd nya namn (främst flygplatser). I några fall har även orter med namn som kan verka mindre tilltalande fått lov att ta sig nya; man kan förstå att innevånarna i Kräkångersnoret kände sig lättade när de fick postadress Lövsele istället.

Read Full Post »

Att skriva om svordomar tycks vara svårt. Tvärt emot vad man kan tro tycks den mänskliga fantasin på detta område tämligen begränsad: oavsett kultur tycks svärorden främst hämtas från religionen, sex, underlivet, matsmältningsapparatens restprodukter eller orena djur. Kineserna svär förvisso även på tema döden, och portugiserna med sperma, och när man vill förolämpa någon kan man lika gärna ge sig på förfäderna (eller snarare -mödrarna. Kvinnans heder tycks vara en annan sorglig konstant). Har man väl konstaterat detta finns inte mycket skäl att gå in på de olika språkens enskildheter,  även om det naturligtvis finns många roliga detaljer som turkiskans »Göt lalesi«, ›arseltulpan‹. Ändå är detta precis vad Magnus Ljung gör i Svordomsboken: Först en tämligen välupplagd exposé över på vilka teman och varför man svär, därefter en språkvis uppställning om de olika språkens enskildheter. Detta innebär att mycket material duppliceras på ett ganska tröttande sätt, och ibland upprepas de en gång till i de olika styckena. Dessutom är språkindelningen märklig, med »Svordomar i Norden och Baltikum« som en kapitelrubrik, istället för det mer lingvistiskt logiska att ha en rubrik för nordiska språk, och en annan för finsk-ugriska (lettiska och litauiska behandlas inte).

Det här upplägget gör tyvärr att ett intressant grundmaterial blåsts upp mer än det tål, vilket gör att man med fördel kan hoppa över kapitlen om engelska, nordiska och romanska svordomar. Synd att inte någon på förlaget märkt det.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »