Det är märkligt att ett språk som ingen haft som modersmål på över tusen år fortfarande kan höra till de absolut viktigaste tungomålen i världen. Latinet ställer fortfarande upp och lånar ut ord, utan att någonsin kräva dem tillbaka, historiker intresserade av Europa före sjuttonhundratalet måste fortfarande studera det, och latinska författare översätts ständigt. Latinets grammatik tjänar dessutom som mall för de flesta europeiska språk – och som de flesta mallar är även denna något av en prokrustesbädd (jämför till exempel Churchill-apokryfen »this is the sort of English up with which I will not put«, angående »förbudet« mot att att låta preposition avsluta en mening).
Nå, latin är således ett språk som kan studeras även av andra anledningar än dess ansenliga ålder eller att man har en Caligula flåsande i nacken, varför Tore Janson skrivit Latin: Kulturen, historien, språket, ämnad att kunna bibringa läsande allmänhet elementa dels i grammatik och ordförråd, dels i realia. Tyvärr är den rätt så tunn, och det hela blir därför rätt så ytligt – något som förvärras av att tilltalet är på nivå mellanstadieklass, och egentligen bara passar den direkt okunnige. För den som redan känner ämnet är enda ljuspunkten att det är befriande med någon som vågar påpeka hur vedervärdiga en del av de där gamla romarna var, i sin konservatism eller orimliga ståndaktighet. Annars är avsnitten om romersk historia närmast barnsliga och bör egentligen undvikas, något som dock kan vara svårt då även mer lingvistiska påpekanden finns insprängda. Någon gång blir det också direkt fel, som när texten ger intryck av att Caesars sista ord skall ha varit Shakespeare-uppfinningen »Et tu, Brute« (de mer samtida källor som påstår att han sade någåt är eniga om att det i så fall var på grekiska).
Liknande fel finns även när det blir dags för det post-romerska latinet, som när läsaren leds att tro att rimmad vers skall ha varit någon medeltida latinskspråkig skalds uppfinning, när det i själva verket är ett arabiskt påhitt. Annars är det här bokens mer intressanta halva, eftersom Janson nu slipper ägna sig så mycket åt storpolitiken som han inte kan hantera (å andra sidan tycks han ha svårt med helheten – han lovar vid en tidpunkt att han senare i boken skall berätta »en hel del« om sådana svenska latinskribenter som Petrus de Dacia, Oxenstierna, Swedenborg och Linné, men det är bara de två senare som man får se igen, och då knappast så fylligt som antyddes). Stycket om hur de bevarade manuskripten med antika texter minutiöst har granskats för att rensas på kopisternas misstag är faktiskt riktigt intressant, och nog finns det en del annat hyfsat material. Problemet är bara återigen att det blir för ytligt.
Nej, för att det här skulle vara en vettig bok för den som redan känner sig hyggligt bildad hade den behövts dels renodlas, dels utökas: med mer om enskilda brukare, mer detaljer överlag och mindre historieberättande hade det kunnat bli en riktigt bra bok. Som nu är den för lättviktig och med ett för barnsligt tilltal, som dessutom försöker göra läsaren medskyldig genom ett ständigt juande.
