Dagens tåglektyr var den eminenta Språktidningen, även tidigare här anmäld och reklamerad – se där en mening som man kan stanna till inför. Ordet »anmälan« kan ju förutom den vanliga betydelsen även beteckna en recension (ett bruk jag gillar), och »reklamera« kan numera även betyda ›göra reklam för‹ (ett bruk jag ogillar). Det finns gott om sådana tvetydiga ord, eller ord som förändras helt med en enda bokstav – peta in ett »e« i »utlämna«, och vips har man strykt det man ville meddela. I andra fall beter sig inte prefixen som man förväntar sig: »be-« ger oftast bara en modifierad betydelse, som jaka–bejaka, men hamnar det framför »ivra« så är det raka motsatsen till uppmuntran som avses. Och att »bestrida en räkning« är kanske inte den mest lyckade formuleringen, när bestrida kan betyda ›betala‹ (»bestrida« har haft betydelsen ›sköta‹, till exempel har man kunnat »bestrida ett ämbete« (och till och med kunnat betäcka det!)).
Annars kan talesätt lätt förvanskas, av någon anledning särskilt de som involverar djur: björntjänster blir stora tjänster, krokodiltårar stora tårar, och syndabocken blir den som förtjänat att bära hundhuvudet från början. Riktigt förvirrat blir det när man skall välja tillbehör till maten: är det bra eller dåligt att lägga lök på sin lax? att ta grädde på moset? Lök och fisk är ju inte en särskilt vanlig kombination (undantaget löksill), så jag tror inte att lökbelagd lax är någon höjdare. Grädde på moset däremot, det låter inte så illa.
Fast allra mest misshandlade är nog de stackars oddsen, som kan gå upp och ned lite hur som helst, även hos bättre skribenter. Ursprungligen hör de ju hemma inom vadslagningen, och tänker man bara på det blir det återigen lätt att få det rätt: Höga odds betyder att någon bedömt sannolikheten som låg, och vågar därför ge mycket pengar till den som spelar på den. En högoddsare är följaktligen en osannolik vinnare.
Nu kanske någon språkliberal kommer och invänder att språk inte är statiskt och måste få utvecklas och bli rikare. Jovisst, men en utveckling som medför att ord och uttryck blir oanvändbara när ingen längre kan vara säker på vad som åsyftas berikar inte. Det utarmar, och borde därför beivras.
