För att kunna diskutera Agatha Christies The A.B.C. Murders närmare är det nästan tvunget att jag avslöjar mer än vad jag normalt skulle anse riktigt schysst; det går helt enkelt inte att peka ut det stora problemet med denna bok utan att förstöra den. Caveat lector!
Till skillnad från de flesta andra böcker om Poirot så är detta snarast en metoddeckare: här råkar inte ett mord begås med den lille belgiern i närheten, utan mördaren inleder sin mordvåg med att skicka varningsbrev till honom varefter den går till handling. Mordbreven är signerade »A.B.C.«, och offren tycks valda enkom på grundval av namn och ort: Alice Ascher i Andover, Betty Bernard i Bexhill och så vidare; vid varje offer läggs också en tidtabell kallad just A.B.C. Slutsatsen är uppenbar: det är en galning som jagas, en som slår till utan mycket till motiv men med stor skicklighet.
Och här kommer problemen (eller kanske snarare problemet): Hercule Poirot hör hemma i en pusseldeckare. Han passar inte i en historia som snarare är måttagen efter någon nordisk dysterkvist med alkoholproblem och smak för klassisk musik. Har man lite vana vid Christiedeckare inser man detta direkt, och detta gör det faktiskt tämligen enkelt att lista ut vem mördaren borde vara, långt innan Poirot själv ens börjar få misstankar i den riktningen – och då är liksom halva det roliga borta. Det är ju Hastings man egentligen vill slå, och lyckas lista ut det utifrån vem som är minst misstänkt och sedan ha roligt när Poirot går omkring och är dryg. Inte själv se igenom den stora undanmanövern direkt och sedan snällt sitta och vänta på att man skall få ett par riktiga ledtrådar att gå på.
Nej, detta var inte en favorit. Hyfsad, och bra uttänkt i botten, men opassande arbete för Hercule Poirot.
