Av Agatha Christies två främsta skapelser är Miss Marple betydligt trevligare, eftersom hon till skillnad mot Poirot inte dra med en massa divalater. Redan i den första boken med henne, Murder at the vicarage, är hon fullt utvecklad: inte bara metoden att jämföra med tidigare situationer hon varit med om, utan även hennes brist på förvåning inför människornas ondska samt hennes från båda sidor överseende men gillande relation med hennes berömde författare till brorson.
Detta var andra gången jag läste boken, vilket gör att den är något svårbedömd eftersom jag hade ett klart minne av vem som mördat major Protheroe, en lantjunkare som känner rätt men inte nåd och vars död inte tycks ha orsakat någon större sorg, inte ens i den familj han om inte direkt tyranniserat ändå starkt dominerat. Jag vill dock minnas att jag vid första genomläsningen inte kunde lista ut sammanhanget: det är en illistigt konstruerad upplösning, förvisso inte helt ny (det finns en historia med Sherlock Holmes som bygger på ungefär samma idé, fast ännu mer rävaktigt uttänkt av förövaren), men ändå mycket, mycket bra, speciellt som det är helt rent spel.
Boken innehåller dessutom en del lustigheter som man kan fästa större uppmärksamhet på vid en omläsning, som byns skvallrande gamla ungmöer, en del riktigt infamt tecknade, eller berättarens – pastorn som bor i titelns prästgård – ifrågasättande av varför alla skall generalisera så mycket när de flesta generaliseringar är felaktiga.
Detta är verkligen Christie i högform , och är man på jakt efter den klassiska sortens trivsamma pusseldeckare lär inte bli besviken.
Lämna ett svar