Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Agatha Christie’

En fördel med den åldrade Hercule Poirot i The Clocks är att han håller sig undan: mestadels sitter han i sin lägenhet, och de faktiska spaningarna sköts inspektör Hardcastle och kontraspion Colin Lamb. Lamb är främst inblandad då han fick fånga in och lugna den unga hyrsekreterare som ringts till platsen, tydligen i syfte att hitta en kropp inne hos en gammal blind dam. I rummet fanns också en mängd klockor ställda på 4.13, och det hela verkar mer än lovligt underligt, även för Poirot.

Anledningen till att Lamb var på platsen var att han sökte en spionliga – utifrån en anteckning med en månskära, ett W och nummer 61 hade han sökts sig till denna »crescent«, i en vag tro att han kanske skulle hitta något. Tack och lov är denna del av historien ganska nedtonad i förhållande till detektivmysteriet, fast det är fullt möjligt att själv finna lösningen på den om man tänker lite. Man slipper i alla fall de vaga konspirationer mot drottning och fosterland som annars brukar bli resultatet när Christie skall skriva sådant.

Vad gäller huvudmysteriet så hittade jag (eller kom ihåg) halva lösningen – och om man är uppmärksam står en viktig ledtråd till andra halvan utsatt i klarspråk. Hercule Poirot missar dock inget!

Read Full Post »

I Murder in the mews får Hercule Poirot lösa fyra fall: tre mord och en stöld av hemliga papper. Det första mordet sker under Guy Fawkes-natten, och fyrverkerierna tycks ha dolt pistolskottet som dödade den unga kvinnan, som sedan placerats i en position menad att få det att se ut som hon tagit sitt liv, men som uppenbart är arrangerad. Även det andra mordfallet är maskerat som självmord: en högexcentrisk baron har tydligen skjutit sig själv i ett slutet rum, men även här tycks kroppen arrangerad fel, och psykologin är än värre: personer som anser att världen skulle stanna demförutan är knappast typerna som skjuter sig själva.

Det sista mordfallet äger rum på Rhodos, och påminner aningen om Evil under the sun; det är väl en form av förstudie, även om det ändå är en delvis annorlunda lösning. Stölden, till slut, är av viktiga hemliga papper från en ministers lantställe, och bland gästerna finns en känd agent, som han bjudit in just för att locka henne till att kunna beslå henne med spioneri.

I synnerhet den första novellen är väl utförd och originell; övriga är något mindre så men ändå solida, utan alltför otroliga lösningar (även om en av dem har lite för mycket av oplanerad släktträff över sig).

Read Full Post »

Miss Marple fungerar, till skillnad från Poirot, för det mesta bra även i det kortare formatet. Det kan bero på att jag överlag tycker bättre om henne, eller så är det bara att den typ av fall hon löser inte kräver lika mycket rekvisita. Nåväl, de sex fall hon löser i Miss Marple’s final cases (som inte bör förväxlas med Sleeping murder, som på svenska fått titeln Miss Marples sista fall) – fyra mord, en stöld, samt en jakt efter det arv en gammal man med överdrivet skämtsinne lämnat efter sig, är överlag bra – även om titeln på ett av dem mer eller mindre avslöjar vad som hänt.

Särskilt bra är »The case of the perfect maid«, där man först luras att tro att man sett precis allt som miss Marple gjort och förstått samma saker som hon, för att sedan få höra att det har man inte alls. I »Miss Marple tells a story« kan man å andra sidan om man är bara aningen uppmärksam själv se ungefär var tricken och de felaktiga antagandena kommer in, även om tillvägagångssättet inte tycks helt bergssäkert.

Samlingen avslutas sedan med två spökhistorier, vilket inte alls är vad Christie borde skriva. Den ena har ett högst otillfredsställande slut, och medan den andra är klart bättre så är det inte direkt vad man börjar läsa samlingen för.

Read Full Post »

Vem i hela friden skulle vilja döda en tandläkare? Och vem är så dum att han mördar Hercule Poirots tandläkare? Och har det faktum att han också är samhällets stöttepelare Alistair Blunts tandläkare med saken att göra? Och varför hittas senare hans patient död av en överdos bedövningsmedel?

Detta är essentiellt frågorna som söks svar på i One, two, buckle my shoe, ännu en i raden av Christie-deckare baserade på barnkammarrim (dessutom den sista i vilken man träffar inspektör Japp). Det är ett bra mysterium, även om man länge går och undrar om den inte skall förstöras av de rätt fåniga förslagen om att det hela bottnar i en stor konspiration som vill kasta England i kaos för att farliga utlänningar med vänsteråsikter skall ta över. Hercule Poirot ironiserar mycket över diverse engelska särdrag, men just denna rädsla tycks han aldrig finna värt att sucka över.

Nåväl, som sagt, det hela visar sig till slut vara en Poirot av den bättre sorten, även om en detalj i brottet lämnas helt oförklarad – hur kunde det planeras på förhand?

Read Full Post »

Det är egentligen bara en av novellerna i The adventure of the christmas pudding som har jultema; i de övriga löser Hercule Poirot (i ett fall Miss Marple) fall under andra delar av året.

Fallet med nämnda pudding är heller inte det mest spännande, trots att de innehåller såväl en juvelstöld som en ung flicka liggandes livlös i snön: det kan bero på att det är en berättelse skriven utifrån när det händer, inte vad som händer, och mysteriet är därför någorlunda genomskinligt. Nå, en insnöad herrgård på engelska landsbygden (med ordentligt värmesystem, tack och lov) är en ganska trevlig plats, trots mindre önskvärda personers närvaro.

Bättre då med övriga nummer: »The mystery of the spanish chest« och »The under dog« är hyfsade, även om motiven för morden är rätt skakiga, men »Five-and-twenty blackbirds« bygger på en intressant idé med en excentriker som en dag helt tycks bryta mot sina annars bergfasta vanor, och i »The dream« tillfrågas Poirot av en gammal affärsman om en återkommande dröm denne har om att ta livet av sig – och så hittas han en dag skjuten.

Egentligen är nog Christie bättre i det längre formatet, där det finns mer utrymme att skaffa fram en minst misstänkt mördare, men dessa små mysterier, mer i Sherlock Holmes anda, fungerar ändå väl.

Read Full Post »

Agatha Christies Five little pigs är en bra Poirot: greppet med ett sexton år gammalt mord som måste undersökas igen är bra, och det gör dessutom att belgaren själv inte tillåts att ta alltför mycket utrymme själv, utan måste lyssna på andras berättelser.

En person har dock redan fällts för mordet på målaren Amyas Crale: hans maka, Caroline, som också hon avlidit. Nu vill deras dotter, som länge varit okunnig om vad som hänt, veta sanningen – för hon tror inte hennes mor var en giftmördare. Så, då måste någon av titelns fem små grisar vara skyldig: Amyas vänner Philip och Meredith Blake, där den senare brodern var den vars giftskåp stod för odörten; hans senaste älskarinna Elsa Greer, som bråkade med sin fru om; guvernanten miss Williams, den enda vuxna som stod helt på Carolines sida, och Angela Warren, Carolines halvsyster, vars ansikte en gång vanställts av Caroline.

Poirot får dem att åter minnas den dagen då Amyas målade Elsa, och hur han och hans fru bråkat innan hon serverat honom en öl, som man sedan hittat rester av giftet i. Men ändå – något verkar fel: varför har någon placerat falska fingeravtryck på ölflaskan, och varför hade Caroline inte gömt giftbehållaren bättre?

Naturligtvis visar det sig vara den minst troliga som är mördaren, även om det denna gång inte är så överdrivet minst troligt att det går att metaläsa. Trevligt.

Read Full Post »

Ärligt talat är det svårt att känna någon större upphetsning inför Agatha Christies Postern of fate: man får möta de gamla trotjänarna Tommy och Tuppence igen, och likt andra brittiska agenter tycks de i viss mån ha överlevt sig själva. Efter att ha flyttat in i ett nytt hus ramlar de över ledtrådar till en hop landsförrädare under första världskriget, med vaga kopplingar till fascister under mellankrigstiden, och tydligen aktiva agenter i nutiden (tidigt 70-tal). De nystar i detta främst genom att rota runt mellan gamla barnkammarsaker, och ställa frågor till äldre personer i byn (något jag inte blir klok på är varför alla går omkring och säger att det var före deras tid, och att de fått höra det lilla de har att mumla om från farföräldrar, när i alla fall de äldre borde ha varit i tjugoårsåldern när spionerna var aktiva).

Det finns ingen klar skurk (inte förrän de sista tjugo sidorna, i alla fall), och egentligen ingen direkt känsla av fara: det verkar som Christie försöker, men till en början är det inte värre än »Jag höll på att få en glasruta från det rangliga växthuset i skallen« och »När jag, sjuttioåriga kvinna, satte mig på en barnleksak och åkte ner för en backe lossnade ett hjul och jag åkte in i ett träd«: vad som är värst är svårt att säga, det mjäkiga i hotet eller den rena stupiditeten i beteendet. Sen slås visserligen en gammal man ihjäl, men det tycks inte heller egentligen bekymra någon nämnvärt.

Nej, hela boken är ett hopkok av diverse småidéer (en hund författaren känner har skrivits in, liksom några av hennes favoritböcker sen när hon var barn),med ett underligt vattnigt och vagt resultat. Inte roande.

Read Full Post »

Att Murder on the Orient Express blivit en av Agatha Christies absolut mest kända romaner (måhända är endast  Tio små vad-som-för-tillfället-är-politiskt-korrekt jämförbar) beror troligen på två saker: dels den fina filmatiseringen med Albert Finney som Poirot, och med bland andra Ingrid Bergman, Lauren Bacall och Sean Connery på rollistan (Bergman fick en Oscar för sin roll), dels att det är en av de mer djävulska berättelserna hon fått fram.

På nämnda Orientexpress finner 14 passagerare att de delar vagn: förutom Poirot och mordoffret – en amerikan med otrevligt utseende och förflutet – 12 folk av de mest skiljaktiga slag: en rysk gammal adelsdam, en engelsk guvernant, amerikansk pladdrande kvinna, en italiensk försäljare, en svensk missionär, en indoengelsk överste, ett ungerskt diplomatpar, en brittisk betjänt, en amerikansk försäljare, en privatsekreterare och en uppasserska: varav alla tycks ha alibi eller sakna motiv eller båda. Till en början.

Mordet är också i sig ovanligt svårgreppbart: offret har knivmördats, men skadorna är märkliga: kan två olika personer stått efter hans liv? Snart dyker också ett motiv upp, och ett par vaga kopplingar till ett par personer; dock självklart de med bäst alibi. Poirots grå celler lyckas dock till slut reda ut alla märkligheter och separera lögn från sanning.

Som mordmysterium är det som sagt utsökt: dock omöjligt att glömma upplösningen på, så omläsningsvärdet ligger främst i beundran av tekniken. Hatten av till Christie, som här visar upp precis hur omöjlig hon kan vara.

Read Full Post »

Agatha Christie är bra, men det är lätt att det blir lite för mycket av det goda – till slut lär man sig hitta mördaren utifrån hur böckerna är skrivna, inte utifrån den information man får. Läser man många böcker av henne på en gång finns å andra sidan chansen att man inte riktigt kommer ihåg upplösningen och därför kan återvända till böckerna. Tyvärr hade det inte riktigt hänt med Evil Under the Sun (på svenska känd som Mord på ljusa dagen): i början visste jag bara att jag läst den förut, men sedan kom jag tämligen säkert ihåg vem som mördat den vackra men inte helt behagliga Arlena Marshall. Synd, för det är en bra idé, som kanske till och med hade kunnat lura en annars rätt van läsare av hennes böcker.

Platsen för mordet är ett avskilt badhotell, på vilket, förutom fru Marshall med make och styvdotter, också var inkvarterat hennes senast älskare och dennes hustru, en gammal väninna till maken, en lätt förryckt präst, en lätt fejkad och hejdlöst sällskapsjuk herre – och så Hercule Poirot och hans små grå celler. Som vanligt tycks de med motiv ha alibi, och de utan alibi inte ha motiv, och det finns en hel del konstiga ledtrådar för Poirot att pussla ihop innan han kan lista ut vem som mördat Arlena Marshall på en avskild strand.

Det är en ovanligt välkonstruerad gåta, även för att vara Christie: det finns ett par mindre sammanträffanden, men inte av sådan art att de egentligen påverkar utgången, och det föreligger inget direkt fuskande med berättandet; ja, Poirot själv kommer inte till klarhet förrän mycket sent. Det finns förvisso inte mycket utöver gåtan att nöjas med, men den bör å andra sidan kunna hålla de flesta upptagna med gissande ända till slutet.

Read Full Post »

Problemet med att läsa någon bok av Agatha Christie, förutom hennes allra överjävligaste, är att det är alldeles för enkelt att själv lösa åtminstone  skuldfrågan så länge man håller ögonen öppna och funderar på vem som absolut inte framstår som misstänkt när det börjar dra ihop sig. Så även i A Murder is Announced, där Miss Marple får försöka lista ut vad som egentligen ligger bakom att en annons satts in i tidningen om att ett mord skulle utföras hemma hos Miss Blacklock en fredag halv sju; halva grannskapet dök naturligtvis upp, i tron att det var fråga om någon sorts sällskapslek i stil med maffia, och halv sju slocknade ljuset, samtidigt som en ung man stövlade in och gastade om ett rån – men något tycks ha gått snett, en revolver avfyras och när ljuset tänds är mannen död.

Förutom grannskapet – ett halvdussin personer – finns det även andra personer att misstänka: Miss Blacklocks unga släktingar som bor hos henne, hennes centraleuropeiska, hysteriska hemhjälp, samt två hos hennes inneboende damer: en gammal skolkamrat och en ung änkemor. Det är nästan för mycket, om inte för miss Marple så i alla fall för läsaren, i alla fall om inte denne är på rätt spår från början.

Hur som helst börjar snart andra människor dö, och snart finner man också ett starkt motiv till mord på en gammal dam utan egentliga tillhörigheter: hon kommer troligen snart ärva en förmögenhet, men om hon dör först kommer den istället gå till ett ungt syskonpar som ingen vet var de finns – kanske i närheten, under falsk identitet?

Förutom lasset med i stort sett onödiga bipersoner är detta bokens främsta problem: man kan möjligen acceptera att en person uppträder under falsk identitet, men mer än så och det blir lätt lite överdrivet. Det är på det hela taget inga allvarliga fel på A Murder is Announced, men det är knappast heller en av Christies allra bästa.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »