I förordet sägs Lewis Carrolls Alice i Underlandet nuförtiden snarare läsas av naturvetare och matematiker än de barn den till en början riktade sig till och att den snarare är en källa till epigrafer och illustrationer än något man läser för ungarna. Eftersom jag klart hör till naturvetarna och inte har några barn i lämplig ålder att prova denna tes på låter jag den provisoriskt stå, till viss del eftersom de vaga minnen jag har av någon tecknad version från barndomen är att jag tyckte det var rätt otäckt och inte speciellt kul.
Den humor som finns bygger också mycket på ordvitsar och logiska kullerbyttor, och kräver således mycket av en översättare, som dessutom får brottas med diverse parodiska verser, där originalen idag i nästan samtliga fall verkar helt döda, sånär som på Blinka lilla stjärna. Mer levande, men inte mindre knepig, är väl då världens främsta exempel på nonsensvers, »Jabberwocky«, som fått eget liv
Själva historierna (det borde vara olagligt att sälja Alice i Underlandet annat än sammanbundet med Alice i Spegellandet) är någorlunda enkla saker; episodiska, med vissa genomgående teman och figurer, och i synnerhet i första boken utan klart syfte och mål samt med en upplösning som mest tyder på att författaren nått botten på sin fantasis källa. Figurerna är ofta nog så minnesvärda, som den galne hattmakaren och marsharen, Hjärter dam, den röda drottningen och Humpty Dumpty (en medeltida skolastiker i äggform!).
Så: om parodiversen förlorat sin udd, Oxfordspersonligheterna som karikeras gått döden till mötes, om sluten får kallas skoluppsatsaktiga och freudianska uttydare slitit delar av böckerna i stycken, fortsätter de ändå att leva av egen kraft? Jo, det gör de. Man måste inte läsa dem på jakt efter något att använda när man skall diskutera spegelsymmetri eller antagandet om det uteslutna tredje, det går bra att bara le åt krocket spelat med igelkottar som klot och flamingoer som klubbor, åt Twiddledee och Twiddledums väl inslagna bataljer eller hur Alice gång på gång i verbala fällor. Förebilden Alice Liddell må ha vuxit upp, åldrats och avlidit, men bok-Alice har kvar det mesta av sin ungdom och kan fortsätta ta farväl av den vite springaren många år än.
