Det land Bill Bryson skriver om i The lost continent (vad är det som gör att världen så lätt glömmer att Nordamerika bara till två femtedelar består av USA?) är nu i dubbel mening borta: dels är hans barndoms land än mer oåterkalleligen förlorat, dels är det USA han faktiskt reste genom för snart 25 år sedan ungefär lika avlägset idag som hans uppväxt var då.
Eller? Nu har jag inte varit i USA, men jag tvivlar på att de ändlösa raderna med snabbmatsställen och köpcenter som han tycks upptäcka i färd med att belägra alla tätorter krympt, eller att amerikanerna blivit bättre på att låta samhällen åldras med värdighet – så kanske han skulle känna igen delar av landet om han åkte igen: de delar han avskydde mest.
Annars är det vad jag nu lärt mig förvänta mig: Bill Bryson åker bil en lång sträcka, stannar i en håla, checkar in på ett motell (vanligen ett man själv inte vill hamna på), går ut och käkar lite mat. Nästa dag åker han till en »sevärdhet« av något slag, vanligen platsen där någon föddes, eller ett dyrt museum, eller en halvgammal kåk (USA är ett av få västländer som kan få svenska gamla byggnader att framstå som uråldriga). Under tiden kommer han med lustiga kommentarer om det ena eller andra, som hur amerikanska etersändningar dödar hjärnceller, eller hur det gick till när han åkte på familjesemester som barn.
Han saknar den tiden. Han saknar ett USA där man faktiskt gick till butiker mitt i staden, ett USA vars ungdom inte var från Senare och därför var bättre och smartare, ett USA innan man körde bil från stormarknaden till hamburgerstället (han saknar dock defintivt inte ett USA där svarta per definition var andra klassens medborgare). Han gör vad han kan för att hitta sodaautomater och tidningsbud på cykel och välskötta trädgårdar och Diana Durbin. Ibland hittar han små fragment, men för det mesta står han där med besvikelsen. Eller så äter han sig bara tjockmätt på amerikansk mat, går på trevligt museum eller ser vacker utsikt, och glömmer det en stund.
Lämna ett svar