Bo Erikssons Bestiarium – en medeltida djurbok är ett försök att sammanfatta de medeltida traditionerna om diverse mer eller mindre verkliga djur, samt den form dessa presenterades i. Bestiarierna kan väl för en modern människa snarast framstå som fabelsamlingar, där djuren tilldelas diverse moraliska egenskaper utifrån delvis symboliska scheman. Myran och biet sågs, då som nu, som arbetssamma och organiserade, ormen som ondskan personifierad, örnen som fåglarnas vise konung. Mer överraskande är kanske att pelikanen sågs som en symbol för Jesus, då de vuxna fåglarna antogs såra sig i bröstet för att kunna föda avkomman, liksom Jesus offrat sig själv.
Verket blandar god inläsning på grundmaterialet med dålig korrektur på angränsande uppgifter. Man hissnar ibland över att författarens inte själv läst på bättre, som när ”vitkindad gås” sägs vara det vetenskapliga namnet på fågeln, eller leoparden sägs vara det snabbaste djuret på savannen (just det stycket tycks aldrig heller bestämma sig om det vill behandla leoparden eller den mystiska ”parden” som de lärde härledde ur namnet); detta är dock i någon mån förlåtligt en historiker, men när han obekymrat citerar Mandevilles resor tillsammans med Marco Polo, eller än värre, blandar ihop Fredrik Vilhelm II av Preussen med Fredrik II av Brandenburg och hävdar att det var den förre som instiftade Svanorden, då börjar man undra.
I övrigt är det en spännande bit idéhistoria, vackert illustrerad, och med flera parafraser utifrån Sveriges första tryckta bok, Dialogus creaturum, tyvärr också med författarens förnumstiga kommentarer. För den som till trots undrat om de tokiga medeltidsmänniskorna verkligen trodde på enhörningar är det en bok som ger svar, även om den inte är lika pålitlig i allt.
