När jag först såg att tredje delen i Sveriges historia skulle avhandla åren 1350-1600 trodde jag att redaktionen måtte drabbats av galopperande oförstånd: en enda bok om dessa 250 ytterst dramatiska år, som på så många sätt avgjorde hur den senare historien skulle arta sig (några exempel: Kalmarunion och unionsupplösning, bondeuppror och fyrståndsriksdag, reformation och stark centralmakt)? Vid läsningen av förodet kom det dock fram att det fanns en tydlig, och i stort sett redig, tanke med detta: att betona den kontinuitet som fanns mellan de perioder som historien med sedvaligt godtycke delas in i: senmedeltid och vasatid. Gott så, men tyvärr: om detta nu var tanken, varför har boken likt förbaskat klyvts i tvenne delar med just dessa rubriker?
Det uppenbara svaret är: för att boken har två författare, Dick Harrison och Bo Eriksson, och att dessa fått varsin av dessa halvor. Vilket, om man glömmer syftet med att ha en enda bok, i sig är fullt acceptabelt, men man hade ju hoppats på att de skulle utnyttjat detta bättre. Nu är det väl inte mycket material som upprepar sig mellan delarna, men nog skulle det väl gått att tydligare betona några av de utvecklingar som faktiskt inte påverkades så mycket av bytet av formell överhöghet – rådskonstitutionalism, demografi, bondeuppror, juridik – och behålla den traditionella indelningen där den har ett större värde – som kungamakt och religion?
Annars finns det väl inte mycket att invända i sig mot framställningen, förutom att den kanske är något kortfattad, och kanske något sönderhackad, både kronologiskt och tematisk – att det är ett översiktsverk ursäktar det förra felet men gör det andra värre. Det finns också en hel del intressant material: man får så en bild av ett alltmer patriarkalt samhälle, vilken man gärna sett en mer sammanhängande beskrivning av, och skildringarna av till exempel arkeologins möjligheter att bidra med kunskap om Engelbreksupproret eller den svenska diplomatin under vasatiden gav i alla fall mig nya kunskaper. Beröm är också på plats för det utmärkta bildmaterialet: det är slösande många vackra färgbilder (tittar man i förteckningen är det faktiskt i förvånande grad hämtat från Wikimedia Commons).
Skall man säga något om de enskilda styckena så är det väl snarast att Harrisons prosa som vanligt är formellt oklanderlig, men här kanske lite väl begränsad: vissa uttryck och grepp återkommer lite väl ofta eller är lite väl ägnade att framhäva sig själva. Eriksson är då lite yvigare; han är både färgrikare och osäkrare, och framstår ibland som i behov av en redaktör som kunde avlägsna blandade metaforer eller misslyckade formuleringar.
På det hela taget är det dock inte mycket att orda om verket: man kan ha invändningar mot vissa detaljer, eller avsaknaden av sådana, men på det hela taget tycks boken täcka perioden så väl man kan förvänta sig på det givna antalet sidor
Lämna ett svar